Kvinnor utgör mellan sextio och åttio procent av arbetskraften i tillverkningsindustrin globalt. Vi pratar om problem i leverantörskedjan men glömmer bort de utmaningar som kvinnorna måste hantera utöver de som deras manliga arbetskollegor också upplever.

Är vi verkligen så petiga att vi tror att en gurka som ser ut som en banan smakar mindre gurkigt? Eller tror vi att de fula morötternas utsida påverkar hur de smakar på insidan. Ja, tydligen.

Om det oväntade greppet att utmåla sig som offer när man är allt annat än just det eller uttryckt annorlunda: att sträcka sig efter offerkoftan när omvärldens förväntan på att man borde ta ansvar gör att det börjar dra kallt.

Det låter som historia men slaveri finns kvar. Bara för att fenomenet förbjöds i hela världen och slutade vara en del av vardagen under 1900-talet upphörde det inte. Antalet slavar i världen i skrivande stund – och ja, vi talar alltså om människor som hålls mot sin vilja och tvingas arbeta utan att få betalt – är trettio miljoner. Och det är fler än någonsin tidigare i historien.

Kommer det finnas några hållbarhetsjobb om tio år? Svaret är inte alldeles självklart. På samma sätt som kvalitet blivit något som alla förväntas känna till, förhålla sig till och leverera finns det mycket som tyder på att hållbarhet också kommer bli något alla förväntas känna till, förhålla sig och leverera.

I den holländska konstnärinnan Rineke Dijkstras bilder har jag mött mina egna fördomar. Jag har stått framför hennes bilder av israeliska soldater, av bosniska flyktingar och ungdomar på amerikanska stränder och insett att jag ju faktiskt är fördomsfull som fan. Och det är jag tacksam för.

Vi är vana med dåliga nyheter på klimatområdet men parallella initiativ från politiker i flera länder ger oss en strimma hopp efter snart ett decennium av ständigt negativa nyheter på området.

Jag är trött på mångfaldsarbete. Jag är trött på att höra om företag som vill öka sin mångfald genom att välkomna dom. Jag är trött på organisationer som talar om att de välkomnar alla, oavsett etnicitet, sexualitet, kön eller ålder. Jag är trött på alla de som talar om människor gruppvis oavsett om det är positivt eller negativt. Se där: nu gjorde jag det själv också.

Det är lätt att bli cynisk när man läser artiklar om företagsledare. Gång på gång kan man läsa om att de uttryckt värderingar som inte är tidsenliga (typ att de inte riktigt ser problemet med en ledning som bara består av vita män som ett problem), där de slirar på sanningen när det gäller de mutor, även kallade konsultarvoden, som bolaget betalat för att säkra en affär (telekombolag med verksamhet i korrupta länder – jag tittar på er) eller där det helt enkelt är så att chefen berikat sig lite mer än skäligt på företagens bekostnad.

Om vi vill att respekt för mångfald ska vara en minsta gemensamma nämnare i näringslivet i framtiden är det kanske dags att börja införa en punktskatt på den typ av egenhet som vi vill se mindre av?

En av slutsatserna i den nya stora klimatrapport IPCC släppte i veckan är att alla kommer att påverkas. Även om jordens fattiga naturligtvis får ta den största smällen gör den numera så sammankopplade världsekonomin att alla drabbas, även jordens rika (vi). En översvämning där ger ökade priser på något här. En torka där borta påverkar skördar och gör att något annat ökar här borta.

Vilka är vi i väst att döma de länder som vill utvecklas på samma sätt som vi?