Kanske hade Jens Spendrup rätt ändå?

När det blir känt att japanska Fast Retailing valt att utesluta överviktiga ur bolagets styrelse kommer många att höja på ögonbrynen. Fast Retailing är ägarbolaget till modekedjan Uniqlo som säljer mode i alla storlekar, även till de 35 procent av världens konsumenter som är överviktiga enligt WHOs beräkningar.Men att låta någon ur denna växande grupp bidra i styrelsen är en främmande tanke. Detta trots att alla i modebranschen vet att det är en i både bildligt och bokstavlig mening växande kundgrupp och trots att erfarenheten av att försökt hitta kläder när man är överviktig otvivelaktigt skulle kunna bidra i diskussionerna om vad företaget ska satsa på framöver.

Det är alltså inte diskrimineringen som sådan som jag tror kommer att få mest uppmärksamhet när det blir känt, utan det faktum att beslutet är så… dumt. Hur sjutton kan ett så kreativt framgångsrikt företag ta en så stor affärsrisk som det ju faktiskt innebär att inte ha med några småfeta i styrelsen samtidigt som hela världen är på väg att bli det? Jämför med H&Ms styrelse där sex av de elva styrelseledamöterna har ett BMI över vad som anses normalt. Nej, Uniqlos beslut är bara riktigt, riktigt dumt.

Svensk Näringslivs ordförande Jens Spendrup framstod också om riktigt obegåvad när han häromveckan sa att inte gillar någon –ism överhuvudtaget. Och detta trots att hans egen förmögenhet bygger på såväl kapitalism, alkoholism och nepotism, som Erik Löfmarck så fyndigt sammanfattade det.

Men tänk om han hade rätt? Tänk om det är –ismerna som gör att vi förleds att ett tillstånd omges av särskilda villkor eller där idéhistorisk spetskunskap om den aktuella –ismen är en förutsättning för att få uttala sig? Man behöver ju faktiskt inte kunna ett smack om feminism för att inse ståndpunkten att kvinnor bör ha samma möjligheter är rätt vettig. Och att den motsatta ståndpunkten bara är… dum.

Men när vi kräver att världen ska betraktas med –ism-glasögon gör vi kanske oss en otjänst. En kvinna som talar om feminism misstänks fortfarande för att tala i egen sak. Till skillnad om hon talat utgått från sunt förnuft och talat om det okloka i att ge kvinnor lägre lön för samma jobb, sämre möjligheter trots samma förutsättningar och sämre respekt trots samma kunskaper. För det är utsätta företaget en affärsrisk så snart en konkurrent börjar agera mindre dumt.

Men om -ismerna nu gör det svårare för oss att uppfatta det, ja då ogillar jag feminismetiketten lika mycket som Spendrup. Ideologin däremot finns det ju ingen vettig människa som kan vara emot. Det vore ju bara… ja, dumt.

Det där om att Fast Retailing har en strategi att utestänga överviktiga hade jag naturligtvis hittat på. I själva verket är det kvinnor de utestängt från sin styrelse trots att en majoritet av deras kunder är just kvinnor. Men när vi talar om detta framöver - låt oss då inte använda etiketter som sexism, feminism eller någon annan –ism, låt oss istället kalla det för vad det är: riktigt jävla dumt.

Ps. Om en majoritet av H&Ms styrelse är överviktiga har jag alltså också hittat på, men jag vet att de är kvinnor. Till skillnad från Fast Retailing, alltså.

Publicerat som ledare i analysbrevet CSR i Praktiken 7/3 2014.