Snygga svenska mutor

I Sverige är ordet ”muta” starkt förknippat med kontanter. Associationerna går till diskreta överlämningar av sedelfyllda kuvert eller hemliga överföringar till utländska bankkonton och det är inget vi ägnar oss åt, intalar vi oss. I den nationella självbild vi håller så kär ingår uppfattningen om svenskarnas medfödda integritet och uppfattningen om att folket från det lilla landet i norra Europa är så rättskaffens att de är i princip immuna mot korruption. Att svenska företag vägrar betala mutor utomlands och avstår från att betala lösensummor om de anställda kidnappas, trots att de verkar i regioner där detta är legio, har vi hört många gånger. När jag träffade en högt uppsatt chef på Atlas Copco i Mexico City häromåret deklarerade han att ”vi betalar aldrig mutor eller lösensummor – det är emot de direktiv vi fått från Stockholm”. Sedan gjorde han vad jag uppfattade som en tankepaus för att understryka det han sagt, men det visade sig att han tog sats för att meddela konsekvenserna av det: ”Därför har vi konsulter som gör det åt oss istället.” Så länge inte svenska företag inte överlämnar kuvert eller för över pengar till andra mutar vi inte, har man resonerat. Vi sköter saker snyggare än så.

I en ny rapport från PwC står det klart att Sverige inte är så mycket bättre än andra länder, även om vi tror det, när det kommer till korruption. Var femte svensk känner någon som tagit emot en muta och vart tionde företag har uppmanats betala en muta under de senaste två åren. Det sista förvånade mig, eftersom jag inbillat mig att vi inte öppet frågar efter kuvert eller överföringar i det här landet. Jag trodde vi skötte det snyggare än så.

Det franska ordet för muta är ”un pot du vin”. Att ta med sig ett lerkrus med vin till fängelsevakten var nämligen comme-il-faut när man ville träffa någon som satt i ett franskt fängelse för några hundra år sedan. Krukans storlek avgjorde besökslängden. När vakten druckit upp var tiden ute. Men att bjuda någon på vinprovning, fotbollsmatch eller biljetter till VIP-läktaren på Swedish Open i Båstad ses ändå inte som en korruption i en svensk kontext. Istället för att betrakta det som ett mutförsök av en bekant som vill få affärer, väljer vi att förstå det som en social aktivitet mellan bekanta som lärt känna varandra i affärer.

Och att två polare har lite skoj ihop har väl aldrig skadat någon, tänker vi. Att är ett skolexempel på vänskapskorruption blundar vi för utan kallar det för ”Göteborgsanda” eller talar om att ”vi på Bjärehalvön måste hjälpa varandra”. Vi vill väl inte förstöra stämningen kan jag tänka mig. Och dessutom: vi svenskar föredrar när saker sköts snyggt.

Publicerat som ledare i CSR i Praktiken 23/2 2014