Behandling mot bättre vetande

Krisen-i-Grekland.jpeg

Den grekiska befolkningen har allt sämre hälsa och sparprogrammens positiva effekterna på ekonomin dröjer. ”Åtstramning till döds” visar varför.

Tre gånger om dagen delar staden Aten och ortodoxa kyrkan ut mat till de fattiga på det här torget i Aten.

Tre gånger om dagen delar staden Aten och ortodoxa kyrkan ut mat till de fattiga på det här torget i Aten.  FOTO: AXELLE DE RUSSE/POLARIS

Snart startar ännu en säsong av ”Lyxfällan” på TV3. Familjer på randen till konkurs får hjälp av ekonomerna Patrik Grimlund och Magnus Hedberg för att sanera sin ekonomi. På pressbilderna knäpper programledarna symboliskt sina kavajer: för familjerna som får besök är det åtstramning som väntar. Alla utgiftsposter kapas till ett minimum och allt som kan säljas ut säljs. Det är nyliberala ekonomiska teorier – tillämpade på bästa sändningstid.

Vi har sett dramaturgin förut. När Grekland stod på randen till konkurs fick de hjälp av ekonomer från Internationella valutafonden och Europeiska centralbanken för att sanera sin ekonomi. På möten med grekiska regeringen gjordes det klart att åtstramningar i välfärden var att vänta. Alla utgiftsposter skulle kapas till ett minimum och de av statens tillgångar som kunde säljas ut borde säljas.

Likheter mellan hushållens och staternas ekonomier finns: att dra på sig skulder man inte kan betala är lika dumt i en familj som i ett land. Men, som David Stuckler och Sanjay Basu poängterar i ”Åtstramning till döds. Om en ekonomisk doktrins misslyckande”, är ett lands ekonomi faktiskt inte som ett hushålls. Den offentliga ekonomin måste även kunna mildra effekterna av lågkonjunkturer.

Det finns även en viktig skillnad mellan tv-programmet och sparprogrammen. I ”Lyxfällan” finns en gräns för åtstramningarna: familjens hälsa får inte hotas.

I åtstramningsplanen för Grekland som lades fram efter krisen 2007 skulle hälsosystemet moderniseras, men planen hade inte tagits fram av hälsoexperter och byggde inte ens på deras rekommendationer. I stället var planen utformad av nationalekonomer med liten eller ingen vägledning från hälsoexperter. Hälsoutgifterna i Grekland fick uppgå till maximalt 6 procent.

Det var förvånande lågt med tanke på att de flesta andra länder i Västeuropa ligger betydligt högre än så för att upprätthålla grundläggande vård. En av de främsta förespråkarna för åtstramningsplanen var Tyskland, som själva lägger över 10 procent på vård. Att planen utgick ifrån ideologi snarare än empati framgick tydligt.

Enligt den tillämpade ekonomiska chockdoktrinen skulle de kortsiktiga nackdelarna för befolkningen ge långsiktiga fördelar för landet. Men effekten blev den motsatta. Som Stuckler och Basu visar leder kortsiktiga nedskärningar i stället till långsiktiga lågkonjunkturer. Åtstramningen ökar skulden i takt med ekonomins avmattning, när tillväxten inte stimuleras.

De negativa effekterna av att omdana samhällskroppen märks snabbt i människokroppen. Ökad arbetslöshet och slopade hälsoprogram har gjort att antalet självmord fördubblats, att hiv ökat med 52 procent och att malaria åter plågar Grekland. Och ekonomin visar fortfarande inga tecken på förbättring, trots åtgärderna.

Det grekiska exemplet står inte ensamt i boken. Författarna redovisar pedagogiskt (och skrämmande) folkhälsoeffekterna av åtstramningar i olika länder under ett knappt sekel. Någon kraftig uppgörelse med doktrinen går inte att finna, men behövs inte. I ljuset av deras omfattande studier av följderna fås doktrinen att implodera. Besparingar är visserligen inte automatiskt negativt, men de får inte ske på bekostnad av människors hälsa. Det vet till och med ”Lyxfällan”.

I kristider är folkhälsosatsningar istället att föredra för att stimulera ekonomisk tillväxt. När sjukvårdssystemet NHS lanserats 1948, trots att den brittiska ekonomin låg i spillror, var orsaken empatisk, inte ideologisk. ”Vi borde vara stolta över att vi fortfarande kan göra det mest civiliserade i världen – att sätta de sjukas väl framför andra åtaganden”, konstaterade arkitekten Aneurin Bevan. Den prioriteringen bidrog till att få ekonomin på rätt köl.

I folkhälsoforskarna Stucklers och Basus viktiga bok får sunt förnuft och gammal teori sin slutliga bevisning på ett så grundligt sätt att jag inte blir förvånad om de är aktuella för Nobelpris. Kunde doktrinens förespråkare Milton Friedman få det, kan de.

Publicerad i SvD Kultur 20/2 2014.