Ett riskfyllt superteknikvalår

Lanseringen av en app för samtal var av de stora nyheterna när Moderaterna samlade 500 valledare i Västerås häromveckan. Förhoppningarna är stora, inte minst från partisekreteraren som kallade appen för ”ett av våra vinnande verktyg” under valåret. Även Socialdemokraterna sätter stor tilltro till teknikens möjligheter. Redan ifjol kunde man stolt berätta att man skaffat sig rättigheterna för att i valet använda samma tekniska kampanjplattform som Barack Obama använde i sina båda kampanjer.

Användningen av ny teknik har varit central i de flesta beskrivningar av Barack Obamas kampanjer som publicerats i Sverige. Men slutsatsen att det avgjorde valet är både felaktig och korrekt, och säger något om Sverige.

Som statsvetaren Rasmus Kleis Nielsen visade i sin bok Ground Wars hade dörrknacknings- och telefonkampanjer större effekt för valdeltagandet 2008 än de sociala medierna. Samtidigt fungerade sociala medier som rekryteringskanaler av knackare och ringare och det går därför inte att förespråka det ena före det andra.

Ändå: det är fortfarande antalet röster som räknas, inte det antal gånger någon gillat kandidaterna på Facebook. Det är inte tekniken i sig, de möjligheter den för med sig eller ens hur väl de utnyttjas, som fäller avgörandet i ett val. Val handlar fortfarande mer om politik än teknik.

Att den svenska lärdomen från Obamas kampanjer blivit vikten av bra teknik beror på vår mentalitet, tydligt präglad av mer än ett sekels tro på ingenjörskonsternas förmåga och allomfattande tillämpbarhet. Tron har gett oss fyrar, skiftnycklar och AXE-växlar, men också rasbiologiska institut, tvångssterilisering och FRA-övervakning. Precis som i andra länder ersattes den ideologiska politiken i Sverige av sakfrågepolitik under 1970-talet. Men här övergavs också visionerna.

Av båda sidor förutsätts svenska väljare vara intresserade, initierade, icke-emotionella varelser vars politiska lojalitet är summan av en logisk ekvation. Högerpartiernas paroll är alltid ”det är klart alla vill ha sänkt skatt” medan vänsterpartierna hävdat att ”det är klart alla vill ha trygghet”.

Sanningen ligger väl som vanligt någonstans mitt emellan, precis som väljarna man slåss om. Att lansera verktyg i form av appar och plattformar räcker dock inte för att engagera dessa grupper. Utan politiska visioner och tydliga förklaringar om hur de samtal väljarna för med partierna kan påverka politiken efter valet, riskerar valkampanjer där tekniken står i centrum bara förstärka synen på inrikespolitik som en oengagerad konstruktionsövning utförd av politiska ingenjörer.

Publicerad 20/2 som Op-Ed på SvDs Ledarsida