Von-oben-perspektiv

doha2-e1392740792915.jpg

Ända sedan stora gasfyndigheter upptäcktes på havsbotten utanför Qatar har landet befunnit sig i en snabb uppbyggnadsfas. Det  lockar till sig gästarbetare från hela mellanöstern och Asien som får konkurrera om lågbetalda jobb med osäkra arbetsförhållanden. Frågan är vilka synpunkter vi i den gamla världen egentligen kan ha på det?

doha2Från mitt rum på 35:e våningen i Renaissance Hotel i Doha har jag en vidunderlig utsikt i tre väderstreck. Hotellet är bara några år gammalt och konstruktionerna av fler skyskrapor pågår för fullt på de närliggande tomterna.

Panoramat är ett monument över vår ohållbara livsstil. Qatars stora olje- och gasfyndigheter har i såväl bildlig som bokstavlig bemärkelse, möjliggjort uppförandet av en stad på en plats där vi egentligen inte kan överleva: en öken. Vinsterna finansierar stadsbygget och råvaran genererar ström och driver avsaltningsanläggningar för att göra havsvattnet drickbart. Landets färskvattenreserv räcker bara 36 timmar så sötvattenproduktionen pågår dygnet runt.

I motsats till den ohållbara livsstil som Doha representerar står det sätt som beduinfolken på den arabiska halvön levt i århundraden. Att den livgivande oasens resurser måste användas så klokt som möjligt var en självklarhet under århundraden, en uppfattning som är främmande för de flesta av de ättlingar som är sysselsatta med att bygga Qatar som nation. Eller bygger och bygger – de 300 000 qatarierna planerar mest medan de 1,4 miljoner gästarbetarna är de som handgripligen gräver, schaktar, svetsar och gjuter.

De nya skrapornas djärva arkitektur döljer dock det faktum att konstruktionerna är föråldrade. Doha saknar helt resurssnåla byggnader som producerar en del av sin egen energi. Eftersom qatarierna har tillgång till gratis el och vatten saknas såväl incitamenten som förståelsen av behovet.

En gästarbetare sopar sand från fasaden.

När jag skriver det här dinglar en av dessa gästarbetare i en lina utanpå skyskrapan mitt emot, mer än 35 våningar ovanför marken. Hans uppgift är att sopa fasaden ren från sand och damm med en liten borste. Om linan brister finns det gott om andra som är villiga att ta hans plats för att de behöver pengarna.

Att kritisera tingens tillstånd är lätt. Att få gehör är svårare. På den första konferensen med CSR-tema i Qatars historia får representanten för ett franskägt byggbolag välförtjänt kritik när han som exempel på konkret CSR-arbete nämner att de infört säkerhetsbälten i de minibussar som hämtar människor i arbetslägren (jo, det är den termen som används) utanför stadsgränsen.

Men snart ställs en relevant motfråga: Hur kan ni ha synpunkter på vårt sätt att behandla gästarbetare för att bygga upp Qatar när ni gjorde likadant? Här finns en poäng. Döljer vi oss bakom en historielöshet när vi glömmer de tiotusentals kineser fick sätta livet till för att bygga järnvägen genom Klippiga Bergen som knöt Kalifornien till USA på 1800-talet? Räknas inte de som slet för att bygga upp europeiska fästen i Afrika och Asien under kolonialtiden? Räknas inte de vitryssar och polacker som sedan årtionden utför värdefullt svartarbete på skånska jordbruk för att förse folkhemmet med svenska grönsaker?

Och varför skulle inte Qatar få använda den egna fossilreserven för att bygga sitt folkhem när vi gjorde det i Sverige? Folkhemmet eldades från början med kol och koks, sedan olja. När Sveriges första kärnreaktor invigdes i början av 1970-talet var det ett sätt att försöka ändra det faktum att Sverige var helt beroende av olja. Vem är jag att ställa mig upp på en konferens i Qatar och kräva att de ska mätas med en helt annan tumstock än vi själva mätt oss med när vi var i samma uppbyggnadsfas de befinner sig i nu?

Varför ska qatarierna lyssna på någon utlänning som klagar på behandlingen av gästarbetare eller har invändningar mot användandet av fossila bränslen om inte samma utlänning är beredd att själv sluta förlita sig på gästarbetare eller själva sluta använda fossila bränslen? Varför ska de ägna uppmärksamhet åt åsikter som kommer från människor som inte är redo att själv agera i enlighet med dessa åsikter?

Svaret är naturligtvis för att de kan. För att de kan undvika att göra om våra misstag. För att de kan välja andra sätt att förhålla sig mot andra än det tröttsamma imperialistiska sätt som vi västerlänningar bemött, och fortfarande ofta bemöter, människor från andra länder som bidrar till att bygga upp och underhålla välfärdsstaten. För att de kan bli ännu rikare om de sparar på sina resurser.

Det skulle samtidigt förära Qatar den beundran i omvärlden som de så uppenbart trängtar. Den kan nämligen bara förtjänas av de som skulle kunna agera lika dumt som alla andra gör och har gjort, men ändå väljer att agera klokare. För att de kan.