Fördomfull som fan

bakgrundutanrubbe.jpg

Det finns något magnetiskt över Rineke Dijkstras porträtt, en känsla av att man aldrig riktigt förstår människorna som fotograferats trots att de plåtats framifrån och med blicken rakt i kameran. Samtidigt som Dijkstra fångat en okonstlad emotionell intensitet som är större än vad man ser på de porträtt där vi ofta gömmer oss bakom sociala eller professionella masker är de aldrig nakna, trots att många av dem är fotograferade på badstränder nästan utan kläder.

De blir objekt för vår beskådan men vägrar objektifieras. Där ligger också en del av Dijkstras genialitet: att skapa enkla porträtt utan att förenkla de fotograferade. Hennes arbetssätt är alltså det motsatta till vår intuition som ju hjälper oss genom att göra blixtsnabba bedömningar av nya människor genom att matcha dem med vad vi tror oss veta om den ena eller andra människotypen.

Ofta tjänar intuitionen oss väl men lika ofta gör den oss fördomsfulla. Problemet är bara att vi inte vet när. I Dijkstras serie Olivier har hon dokumenterat en ung mans förvandling under några år i den franska främlingslegionen, från yngling till man, från spenslig till reslig. Den första och sista bilden i serien ser du nedan. (Klicka här för att se hela serien.)

bakgrundutanrubbe

Trots att vi som betraktare vet att det är samma person som tittat in i kameraobjektivet ignorerar intuitionen den informationen utan börjar bedöma personerna på bilderna som om de vore olika. När vi ställer oss frågan om vem av dem vi skulle anställa tänker vi därför att ynglingen skulle passa som webbdesigner, den reslige som säkerhetsvakt, men absolut inte tvärtom. Och så skapar vi oss en bild utan att veta någonting.

För hur hade vi bedömt Olivier annorlunda om vi fått veta att han var född som Omar? Hur hade vi bedömt honom annorlunda om vi hört att han var född som Olivia? Att han gillar killar? Att han är döv? Eller att han har Asbergers?

I Rineke Dijkstras bilder har jag mött mina egna fördomar. Jag har stått framför hennes bilder av israeliska soldater, av bosniska flyktingar och ungdomar på amerikanska stränder och insett att jag ju faktiskt är fördomsfull som fan. Jag dömer folk hur som helst, titt som tätt! Men också i den aspekten är hennes verk magnetiska för mig eftersom jag dras tillbaka för att gång på gång konfronteras med nya fördomar jag upptäcker att jag bär på.

Jag skäms såklart lite för fördomarna som sådana men jag har slutat skämmas för att jag har dem. Det finns också något bra i det där, tänker jag. Något att vara tacksam för. Att få syn på sina egna fördomar är ju första steget mot att kunna bli av med dem, att ge alla människor samma chans oavsett vem de tror på, vilket kön de har eller vem de ligger med.

För en sak är säkert - att tro att man helt saknar fördomar är också en fördom.

-

Publicerad i analysbrevet CSR i Praktiken 12/9 2014.