När vi vita i all välmening försöker förstå hur det är att vara svart i ett samhälle där rasismen sitter i strukturerna undrar jag om vi inte letar på fel ställe?

Man hör folk säga att vi behöver en ny berättelse om Sverige att enas kring, men hur rimligt är egentligen det?  I det Sverige som inte längre är lika homogent som det en gång var behövs inte en ny berättelser utan tusen nya och helt olika berättelser för att spegla allt Sverige numera är - samtidigt!

Risken för att vi sorterar bort de som tänker annorlunda.

Kritiken mot att använda vithetsnormen för att utvärdera mångfald i bolag får inte överskugga att analysen i grund och botten är rätt: mångfalden i toppbolagens ledningar är för dålig.

I Sverige är man antingen svensk eller inte. I USA är alla både och: både puertorican och amerikan, irländsk och amerikan, eller svensk och amerikan för den delen. Symboliskt nog har vi ord för att vara svensk-amerikan i USA men inte för att vara amerikansk-svensk i Sverige.

Marschen till Washington blev kulmen på den medborgarrättsrörelse som inletts på allvar den 1:a december 1955 när Rosa Parks vägrade resa sig på en buss i Montogmery, Alabama, en rörelse som på många sätt är en av de främsta förebilderna på hur man kan engagera andra.

Jag är trött på mångfaldsarbete. Jag är trött på att höra om företag som vill öka sin mångfald genom att välkomna dom. Jag är trött på organisationer som talar om att de välkomnar alla, oavsett etnicitet, sexualitet, kön eller ålder. Jag är trött på alla de som talar om människor gruppvis oavsett om det är positivt eller negativt. Se där: nu gjorde jag det själv också.