När det vi tar som normalt upphöjs till norm

einstein.jpg

Vi säger att det är mänskligt att fela men accepterar vi det som en sanning? Är det inte motsatsen – det felfria – som vi använder som referens vid bedömningen av andra? När forskningen går framåt förses fler av våra beteenden etiketter. Det som förr kallades för att någon hade myror i brallan sorteras idag in under i en diagnos på fyra bokstäver. Gott så.

Att bli diagnostiserad har sina fördelar. Det kan lägga grunden till en ökad förståelse för ett beteende som annars skulle tolkas som avvikande av omgivningen. Diagnosen blir en instruktionsbok som hjälper oss förstå hur personen är programmerad.

einsteinMen diagnosernas förenkling är på samma gång ett ogenomträngligt stängsel, likt mellan arterna på ett zoo och besökarna. De diagnostiserade får sin rörelseförmåga kringskuren, klumpas ihop med andra av samma art och placeras i ett snävt definierat hägn. Gränsen är klar. Utanför: de normala arterna. Innanför: de onormala, avarterna. Personerna riskerar smälta samman med sin diagnos, som förklaring eller försvar. Den förenklade diagnosen tycks förlama omdömet.

Det för oss till frågan om förändring. Leder en diagnos till att man har lättare att ändra sig när man bättre förstår sig själv? Eller blir den en blockering när personen underordnas etiketten? Någon som har svårt att urskilja föremål skaffar glasögon för att slippa bli sin diagnos. Vilka hjälpmedel finns för de som har svårt att urskilja andras känslor eller förstå andras ansiktsuttryck? För autister verkar diagnosen ofta leda till att omvärlden bara ser baksidan av deras egenhet, inte framsidan. Diagnosen verkar beskära synfältet.

Det är lätt att tänka att vi nog vet mer om någon när vetenskapen klistrat en etikett i pannan. Men att den mänskliga naturen dokumenteras innebär inte automatiskt att det ökar vår förståelse för vad det är att vara mänsklig. Det är ju inte det normala utan bara det ”onormala” som förses med etiketter.

När det vi misstar för normalt upphöjs till norm uppstår problem. När ”normal” blir normen blir allt annat onormalt. När felfri funktionalitet tolkas som det normala ses även överraskande funktionalitet som hinder för normalfunktionen och kallas funktionshinder. Snarare än att uppskatta specialkunskaper riktas ljuset mot det personen inte kan lika bra.

Innan diagnoserna gav oss fakta kunde man konstatera att någon var lite egen, på gott och ont, och accepterade detta. Den vetskapen sa mycket mer om vad det är att vara människa än vad de vetenskapliga diagnoserna bidragit med sedan dess.

Publicerat i Sydsvenskan 15/6 2015. . Albert Einstein (bilden) lär ha haft en rad olika diagnoser men avfärdades trots det inte på grund av dem.