För att förändras måste vi tro att vi gör rätt

pope-francis1.jpg

Det paradoxala i situationer där ekonomer, uppfinnare eller politiker tror att människan är en logisk varelse som gör det mest rationella valet vid varje tillfälle är att det just handlar om en tro, inte vetenskap. De glömmer uppenbarligen bort alla de gånger när vi väljer den vackra vägen istället för den snabbaste. Ett annat exempel: Trots att en förkrossande majoritet av vetenskapen slagit fast att den globala uppvärmningen är orsakad av människans och vår aptit på billiga fossila bränslen upphör vi inte med den. Den här kunskapen är knappast okänd och logiskt sett borde vi ju ha reglerat oss ur den prekära situationen genom att fasa ut fossila bränslen. Det skulle över en natt skapa den stimulans den förnyelsebara energimarknaden så länge längtat efter.

Det är nämligen inte förnyelsebar energi i sig som det råder brist på utan kapacitet för att utvinna den. Energin under mark är begränsad medan den ovan jord inte är det. Om vi bara tog tillvara på en bråkdel av all energi som kommer från solen skulle det räcka.

En annan möjlighet att hämta kraft från ovan kom nyligen form av en encyklika från den heliga stolen. Texten är tänkt att skänka klarhet och riktning och ämnet denna gång var människans förhållande till ”vårt gemensamma hem”, planeten.

I den finns ett tydligt budskap: att bidra till klimatförändringarna är att betrakta som en synd då det fräter på Guds skapelse. Någon möjlighet till förlåtelse nämner inte påven. Att mumla tolv Ave Maria och sedan återgå till det normala är inget alternativ.

Att kalla en genomarbetad text på 180 sidor för utspel är att förminska encyklikan. Att tycka att klimatfrågan ska hanteras av vetenskapsmän snarare än kyrkans män låter sig inte göras med tanke på att påven studerat kemi vid Universitetet i Buenos Aires. Det återspeglas i encyklikan vars språk påminner mer om vetenskapliga än religiösa texter, och som dessutom bygger på erkända fakta.

Påven är den enskilt mest kända och mest inflytelserika överhuvudet för någon religion. Särskilt stort är påverkan i västvärlden, den del som måste förmås att ta störst ansvar för att undvika irreversibla klimatförändringar framöver.

Att smutsa ner vår planet är fortfarande lagligt men, som påven slår fast i encyklikan, det är inte längre lämpligt. Trots sekularisering utgör de tio budorden fortfarande vårt moraliska ramverk i vardagen. Trots att otrohet inte är olagligt betraktar vi det som olämpligt för att det står så i Bibeln.

Det vore naivt att tro att encyklikan kommer att få alla kristna att byta stadsjeepen mot cykel eller överge oljepannan för solenergi i ett nafs men skulle lika många som avstår från att vara otrogna avstå från att påverka klimatet skulle det ha stor betydelse för klimatet.

Som moralisk fyr är kyrkans möjlighet att påverka människors riktning stor. Att vi vet fakta räcker uppenbarligen inte – för att förändras måste vi också tro att vi gör rätt.

-

Publicerad i Sydsvenskan och HD 23/6 2015.