Dumpa eller inte dumpa?

divest-header-version.jpg

divest-header-versionEtiska investeringar har gamla anor men uppstod i modern form i slutet av 1960-talet när flera amerikanska fackförbund och kyrkor insåg att de pengar de förvaltade också kunde ses som ett verktyg för att göra världen lite mer etisk, helt i linje med politiken och söndagspredikningarna. De senaste åren upplever tanken och metoden en renässans, men i omvänd form: man dumpar helt enkelt innehav som skiljer sig från de egna etiska principerna. I vintras arrangerades exempelvis Global Divestment Day för första gången.

Teorin bakom att divestering (eng. divestment) är att det ska påverka börskursen negativt och därmed skapa ett aktieägartryck på företaget att förändra sig. Under åren har divesteringar använts som påverkansmetod i olika kampanjer för att stävja sweatshops i leverantörskedjan, minska tillverkningen av landminor och tobaksreklam.

Ett av de mest kända exemplen är dock kampanjen på 1970- och 1980-talet när pensionsstiftelser, fondbolag och investerare sålde aktier i företag som gjorde affärer med Sydafrika i ett försök att påverka apartheid-regimen i landet.

Tvärtemot den gängse uppfattningen om att åtgärden bidrog till att fälla regimen i Sydafrika visade en studie som kom för femton år sedan att divesteringarna hade mycket liten eller ringa påverkan eftersom andra investerare visade sig mer än villiga att köpa när olika aktörer sålde.  Man konstaterar dock att åtgärden kan bidra till att påverka den allmänna opinionen.

Även om det senaste årets många och högljudda krav på universitet att divestera i bolag som har verksamhet inom fossila bränslen måste mot den här bakgrunden ses som naiv i sin förhoppning att det ska ha en direkt påverkan. Värdet ligger helt och hållet i den indirekta effekten: opinionsvärdet.

Chalmers har inte sålt av sina fossila investeringar ihop om att påverka världen, men för att man insåg det ohållbara i att ett universitet som vill framstå som i framkant investerat i bakkant. Lunds Universitet har inte samma ambitioner och har därför tagit det mera piano i frågan, trots de anställdas uppmaningar att divestera.

I sak är det rimligt. Att använda ett kapital som ett politisk påverkan går stick i stäv med de principer som bör vägleda hur ett universitets kapital förvaltas. Att maximera avkastningen för att på det sättet säkra universitetets framtid bör vara ledstjärnan. Det är också den linje som Harvarduniversitetets rektor gått på när han underkänt studenternas krav, gång på gång.

I praktiken är det dock feltänkt. I den värderingsgrund som universitetet säger sig vilja representera är etiken central. Att behålla innehav som bidrar till global uppvärmning skickar en signal om att det som i praktiken är centralt inte är etiken, utan vinstmaximeringen.

Vill man skicka andra signaler, ja då är divesteringar en utmärkt idé.

-

Publicerad i CSR i Praktiken #153 i juni 2015.