Enfaldiga krav på mångfaldiga paneler

En återkommande kritik mot Almedalen handlar om att alla inte grupper får komma till tals. Det arrangeras seminarier om ungdomsfrågor utan unga, om utanförskap utan att inkludera de som känner sig utanför, eller om demens utan att någon kommit ihåg att bjuda in någon som är drabbad. Kritiken är begriplig - men är den berättigad? På ett ytligt plan är den förstås det. Vem man bjuda upp på en scen säger också något om vilka organisatören tycker är viktiga. Paneler med bara män skickar onekligen signaler om att man tycker att män är de enda som har något viktigt att säga.

En förklaring kan vara att många seminarier inte ordnas för att åstadkomma något mer än att man kan säga att man gjort något i Almedalen. På samma sätt som varje tyckare och kolumnist med självaktning bör fråga sig om man tillför något i debatten, borde många arrangörer ha frågat sig samma sak. (Då hade vi sluppit åtminstone hälften av alla seminarier om digitalisering och om hållbarhet.) Å andra sidan hade arrangörerna då inte kunnat rättfärdiga de utlägg från bland annat restaurang Supper som kommer lämnas in efter semestern.

På ett djupare plan är kravet om representativitet mer problematisk. Är det bara de som representerar något relevant som borde vara med i panelerna? Är det bara de som berörs som har rätt att förmedla sina perspektiv och debattera sakfrågor? När man inser att det skulle innebära början på ett sluttande plan som slutar med att debatten begränsas, framstår kraven på mångfald som lite enfaldigt.

Bara för att en panel om feminism består av åtta män som heter Anders innebär det inte automatiskt att deras diskussion blir torftig. Av erfarenhet vet vi att sannolikheten är ganska stor, men säkert är det rakt inte. Den avgörande faktorn handlar om hur medvetna talarna är om sina egna privilegier, inte hur de ser ut.

Innan man kämpar för andras rättigheter eller ger uttryck för deras perspektiv måste man först vara medveten om sina egna privilegier. Ju mer priviligierad man är, ju större är vårt ansvar för att anstränga sig för reflektera över andras perspektiv och förutsättningar.

Alla vi som befinner oss i Almedalen för att jobba är till exempel priviligierade. Vi har jobb där det anses helt naturligt att vara i Visby en några sommardagar varje år för att prata om idéer och mingla med bekanta, på betald arbetstid. Är du likt undertecknad vit, man och medelålders finns det en massa andra saker som vi kan ta för givet utan att tänka på vilka privilegier det ger oss. Då ökar ansvaret. Är du dessutom hetrosexuell? Ökar lite till. Kristen? Plussa på lite mer ansvar.

Nej, genom att propagera för att alla människor måste representera sig själva avstår vi från att ställa krav på att de som står på i en panel fanimej måste ha lite koll på sina egna privilegier, måste reflektera över sin makt och hur andra har det innan de yttrar sig. Det räcker inte med att man representerar makt eller pengar.

Det gäller inte bara i Almedalen, utan resten av året. (Särskilt om du heter Anders.)

-

Publicerad i Resumé 6/7 2016