Det krävs ingenting för att se något. Det är tolkningen som kräver ansträngning.

nice_90402404_mediaitem90402403.jpg

Det krävs ingen ansträngning för att se något. Det krävs ingen medveten tanke för att ögonlocken ska höja sig eller för att näthinnan ska börja sända bilder via synnerven. Det sker undermedvetet, med automatik. Det krävs mer för att förstå vad det egentligen är man ser. Så länge något är bekant – ett fyrverkeri, en palm, en lastbil – är ansträngningen minimal men om det är något vi inte känner till eller om det uppför sig på ett oväntat sätt – säg en lastbil som tycks sikta på människor istället för att undvika dem – kräver det extra hjärnkapacitet för att först bedöma situationen och sedan räkna ut hur man bör agera.

Om vi befinner i fara snabbar hjärnan upp processen genom att leta efter mönster som verkar bekanta i de bilder som ögat ser, och antar att man kan tolka dem på samma sätt man gjort vid tidigare tillfällen. Även detta sker undermedvetet, med automatik. När något ser ut som något vi känner till men i själva verket är något helt annat uppstår förstås problem när tolkningen sker för snabbt, när vi konstruerar orsakssamband där det egentligen inte finns några.

När vi letar efter mönster för att förstå orsakerna till att en man körde sicksack mellan palmerna på Promenade des Anglais i Nice med sin lastbil för att meja ner människor som hade tittat på fyrverkerierna, är det därför lätt att vi tolkar det lilla vi vet som mönster som tyder på något som vi inte vet något om.

nice_90402404_mediaitem90402403

Bland det lilla polisen berättade om gärningsmannen när han skjutits till döds var att han var fransk-tunisier och 31-år gammal. Den första uppgiften förklarar ingenting och den andra säger att han i alla fall inte passar in på bilden av de unga testosteronstinna radikaler som terrorister så ofta beskrivs som. Likväl räckte dessa knapphändiga uppgifter, tillsammans med dådets natur, för att spekulationerna om att dådet var en terrorattack skulle ta fart.

Terrorforskaren Magnus Ranstorp tillhörde de som såg mönster i de knapphändiga uppgifterna. Först konstaterade han att dådet påminde om en attack av IS, och lite senare, i DN, slog han fast att det var en terrorattack, beskrev den kontext som han ansåg att dådet borde placeras i och gav förslag på åtgärder för att motverka liknande händelser.

Om man bortser från att forskare vanligtvis brukar anse sig behöva betydligt mer fakta för att formulera teorier för att upprätthålla sin trovärdighet som experter, finns det något allmängiltigt i Ranstorps agerande.

Dådet liknar onekligen en terrorattack om vi fokuserar på mannens ålder eller ursprung riskerar vi att missa det som kan ge oss en förklaring. Men betraktar vi det som vi vet om dådet, så här några dagar efteråt, och letar efter mönster kan man lika gärna dra slutsatsen att det är ett vansinnesdåd utfört av en ensam gärningsman, utan koppling till terror. (Att terrorgruppen IS tagit på sig ansvaret betyder ingenting innan det finns fakta som stödjer ett sådant påstående.)

För att veta om och hur något liknande kan undvikas är det en hel rad frågor som måste ställas. Hur är det möjligt att gärningsmannen såg detta som det bästa sättet för att få utlopp för den frustration och ilska mot andra som han måste känt? Var målet fransmän i synnerhet eller människor i allmänhet? Var det verkligen en attack på franska värderingar eller var det rentav ännu ett ondskefullt självmord i likhet med andrepiloten som styrde ett flygplan fullt med passagerare in i en bergvägg i Alperna förra året?

Det krävs ingen ansträngning för att se något. Det är tolkningen som kräver kritiskt tänkande, och det gäller inte bara journalister utan alla som läser och delar information om vad som hänt. När vi söker rationaliserande svar, och ser terror där det kanske inte finns någon terror att se, gör vi det som hänt till något som är vid sidan om vår värld.

När vi placerar saker vi har svårt att handskas med på betryggande avstånd ser vi inte heller den roll vi själva spelar, som individer och som kollektiv, eller ser vilket ansvar vi har för det som inträffat eller för att det inte ska inträffa något liknande närmare oss.

Det vi vet säkert just nu är att det ondskefulla dådet i Nice skördat mer än 84 personers liv. Tar vi inte chansen att reflektera över vad som drev gärningsmannen till det, och vad vi kan dra för slutsatser av det, blir dådet ännu mera meningslöst.