Egoism roten till politikerförakt

Orsakerna till att politikerförakt uppstår beskrivs träffande i första akten av Galenskaparna & After Shaves föreställning Grisen i Säcken från 1991. Det är en dansbandsopera med skivbolagsdirektören Rune Backman i centrum. Tillsammans med sin nyfunne kompanjon, greve Douglas Richtmeister, bildar de ett parti, Ny Deodorant, som inte vill mer än att få röster. Det är 45 minuters gnistrande begåvad satir som träffande porträtterar 1991 års politiska virvelvind, populistiska Ny Demokrati. Partiet var mest emot onödig byråkrati, överstatlighet och höga skatter, och ville dra ner lite på invandringen. Det här var innan främlingsfientligheten blev huvudfråga och med röda byxor och drag under galoscherna framstod de som ett skojigt alternativ till den grå societet som styrt landet. Mina föräldrar röstade på dem, vill jag minnas. Och många med dem.

Några detaljerade förslag på hur Sverige ska bli bättre har inte föreställningens Ny deoderant. För, som de sjunger, ”vi har vinden i ryggen och näsan fram / så vi behöver väl inget partiprogram / som begränsar och låser / bara vi står där det blåser / och har kappan efter vindarna vänd / så vi känner varje tillfällig trend.”

Det beskriver också Donald Trump, Boris Johnsson eller för all del, Jan Björklund igår kväll. Nu, i opposition, kräver han ansvar av vår utbildningsminister men under sina åtta år på samma post skyllde han alla skolans problem på sina företrädare.

Priset för en sådan intellektuell ohederlighet betalar tyvärr inte bara Björklund. Den välbehövliga debatt om de i många stycken vettiga skolförslag som Björklund trots allt framfört uteblir eftersom förslagens värde devalveras av en väl synlig önskan om att plocka popularitetspoäng.

Politikerförakt uppstår när politiker uppvisar ett lättsinne i förhållande till det ansvar som de fått av oss väljare. Jan Björklund är inte ensam. Sedan i början av 1990-talet tycks politiker i ökande grad säga sådant som de tror att folk vill höra, snarare än vad folk behöver höra. Istället för att ta svåra beslut som är bra för landet på sikt, görs utspel för att gynna dem själva på kort sikt, i opinionsmätningar.

Det är väl också därför politiker aldrig erkänner att de har fel eller saknar lösningar. Men i ett erkännande av att man haft fel avslöjas också ett ansvarstagande och det är där återupprättandet av förtroende måste börja, tror jag. Talande nog får jag själv mest positiv respons av tittarna när jag suttit i nyhetspanelen i SVT Gomorron och sagt att jag haft fel, eller svarat att jag inte vet. Folk är trötta på självgod tvärsäkerhet.

Självklart ska man inte dra alla politiker över en kam, men nästan. I alla partier finns numera företrädare som tycks drivas av något annat än att vilja det allmännas bästa. I Grisen i säcken konstaterar huvudpersonens fru ”Min man har blivit politiker / Men inte av idealism / Eller av sociala skäl /Eller för att han vill väl / Det är snarare av egoism.”

Sånt märks förstås, och skapar förakt. Publicerad i Resumé 4/7