Jo, såväl hudfärg som kön kan faktiskt vara ett tecken på enfald.

styrelse.jpg

Att SVT förtjänade kritik efter att deras granskning av mångfalden i toppbolagens styrelser i huvudsak byggde på att se till hudfärgen är tydligt. Mångfald låter sig inte reduceras till variationen av pigment eller efternamn hos individerna i en grupp. Som indikationer på misstänkt enfald fungerar de däremot utmärkt. Att utgå från en vit, manlig norm, att folk har svensk bakgrund och är heterosexuella, i styrelsesammanhang är enfaldigt när befolkningen i Sverige inte ser ut så. Alla svenskar är inte bleka. Drygt varannan är kvinna, var femte har utländsk bakgrund – i Malmö fyra av tio – och enligt uppskattningar ser sig var tjugonde som HBTQ.

De som inte är vita, manliga, födda i Sverige eller heterosexuella har alltså en särskild kompetens bara genom att den kontext som format dem ser annorlunda ut än den vita normen.

Att göra som GP:s tillträdande politiska redaktör Alice Teodorescu, och flera med henne, och ifrågasätta detta vittnar om en bristande maktanalys av hur ledningar och styrelser tillsätts. Vem någon känner och hur väl personen anses kunna passa in i gänget är faktorer som alltid värderats minst lika högt som saklig kompetens, om inte högre.

styrelseDet är ett historiskt, och tyvärr nutida, faktum att kompetenta kvinnor diskriminerats för att de inte känt rätt personer eller för att en kvinna i styrelserummet ansetts kunna förändra dynamiken. Det är inte så konstigt. I en grupp där man kan identifiera sig med alla andra blir man trygg.

När jag träffar en skåning i samma ålder som jag, som heter Per och också ser lite småtråkig ut kommer jag av dessa få gemensamma referensramar ändå dra slutsatsen att vi förstår varandra. När jag träffade Behrang från Malmö, i min ålder med mer pigment och färggladare klädstil, drog jag inte den slutsatsen. Det vi inte identifierar oss med är främmande och lite skrämmande.

Styrelsens uppgift är dock inte att skapa en trygg miljö för människor som liknar varandra, utan att vara ett forum där kontrasterande perspektiv kan mötas, stötas och blötas, för företagets bästa. För att uppfatta trender på olika marknader och förstå sina kunder är det naturligtvis en affärsmässig fördel när olika perspektiv på utvecklingen finns representerade i styrelsen.

Trots att man inte kan dra tvärsäkra slutsatser om kompetenssammansättningen i en styrelse enbart utifrån pigment och efternamn är det likväl ett tecken. Människor med olika perspektiv har förmodligen olika kön, olika pigment, olika efternamn, olika erfarenheter.

Att rekrytera en vit man som heter Per Grankvist och helt saknar utländska rötter vore alltså närmast att betrakta som tjänstefel av en valberedning när det sista de flesta styrelser behöver är fler sådana som jag. Det såklart människor som är minst lika duktiga som jag, men som dessutom tillför andra perspektiv än mina slentrianmässiga upprepningar av vad andra vita män redan sagt, tänkt och gjort.

Att kritisera SVT för att de slarvade i vinklingen av sitt avslöjande är berättigat, men den kritiken får inte överskugga det faktum att analysen i grund och botten är rätt: mångfalden i toppbolagens ledningar är för dålig. Debatten om debatten får inte tillåtas överskugga det debatten borde handla om: att det faktiskt är riktigt dumt av stora svenska bolag att inte även i styrelserummet spegla de perspektiv som deras kunder har.

-

Publicerat i Sydsvenskan och HD 27/3 2015.