Det värsta med att leda unga

Likt helt nyupptäckta arter i en regnskog kan Generation Z vara en svår fågel att begripa sig på. Som chef ställer man sig frågan hur deras strävan efter att ständigt byta arbetsuppgifter och miljö ska tolkas? Eftersom de inte verkar vara vanedjur är frågan hur man ska få dem att trivas och hur lång tid de kommer stanna? Är det ens värt besväret att försöka uppfostra dem? Å ena sidan har de ju så känslig hörsel att de kan uppfatta kränkningar andra inte hör, men lyssnar ändå inte när en överordnad ger order.

Låt mig kort pausa för att erkänna att jag förstår att man ska undvika att generalisera så grovt som att hävda att alla i en generation är av skrot och korn, men jag tror likväl att jag är något på spåren här. Att klaga på att yngre generation inte lever upp till ens egen nivå är förstås inget nytt - det har medelålders människor gjort i alla tider. De problem som medelålders chefer upplever med kollegor födda efter 1990 markerar likväl en attitydförändring som tycks av större proportioner än skillnaderna mellan tidigare generationer.

Och problemet är detta: de ställer rimliga krav på sina chefer. Som ny på en arbetsplats uppvisade tidigare generationer en ödmjukhet som till sin natur påminde om gesällens förhållande till mästaren. Man fick inte så mycket instruktioner utan tvingades fuska sig fram och gjorde som man blev tillsagd samtidigt som man försökte förstå hur sjutton arbetsplatsen funkade egentligen. Cheferna var just chefer, ofta befordrade experter men ibland folk som inte hade mer kvalifikationer att leda en grupp människor än så. Någon hade skrivit deras namn i en box och vips var de tydligen chefer. Och i hemlighet fuskade de också sig fram, tog order från sina chefer och alla fuskade sig i hemlighet fram och försökte förstå hur sjutton man får medarbetare att göra som de blir tillsagda. 

IMG_6628.JPG


Gen Z orsakar problem för att de vet att de blivit anställa för sina kvalifikationer och har det högst rimliga motkravet att bli ledda av någon kvalificerade för det jobbet. De accepterar inte någon som chef bara för att någon ritat en box runt dennes namn, utan letar efter människor i organisationen som har ledaregenskaper. De vill bli ledda, inte chefade vilket ställer till en massa problem i organisationer inte valt ledare som chefer. Frustrationen över att Gen Z ideligen ställer frågor om saker och ting avslöjar att chefen inte gett dem tillräckligt omfattande instruktioner från början eller att den delen av organisationen inte har en kultur där ett kontinuerligt lärande är en självklarhet. Möjligtvis båda.

Så nästa gång du känner dig frustrerad över dina unga, pipiga kollegor inte gör som tidigare generationer och bara jobbar på i gruvan och gör saker på det sätt det alltid hanterats, tänk på dem som kanariefåglar. De är främmande fåglar från en ny värld som kvittrar om hur organisationen måste anpassa sig till 2019. Och tystnar de riskerar hela organisationen att dö.

Publicerad i Chef, nr 2 2019