Vad debatterar vi? Sakfrågan eller debatten?

120202_svt_debatt_1.jpg

Det kollektiva raseri som uttryckts i media mot alla de som utryckt sig rasistiskt i media sedan förra valet tycks vittna om det  motstånd många svenskar trots allt känner inför ståndpunkterna att medmänsklighet endast skulle omfatta de som har svenskt medborgarskap,eller idén att det är möjligt att dela in de som bor i Sverige i närande och tärande och behandla dem därefter. Raseriet har gjorts både synligt och möjligt genom digitala media och kan ytligt förstås som ett uttryck för en ny typ av artikulerat engagemang hos medborgarna, vilket är positivt. Det anknyter till forskning från Örebro Universitet som pekar att allt fler unga ger sig själva rätten att agera och säga ifrån i situationer där det känner att samhället behöver det. Istället för att dela in befolkningen i aktiva och passiva blir indelningen i de som är aktiva just nu och de som betraktar sig som i beredskapsläge.

Men det skulle lika gärna kunna betraktas som ett uttryck för att i första hand visa att man engagerar sig, snarare än att man gör något, vilket är negativt. Istället för att debattera ämnet som debatten i huvudsak handlar om tycks ofta själva debattens former och villkor hamna i centrum. Och när ämnet försvinner ur fokus tar det inte lång tid innan också debatten förlorar sin skärpa.

120202_svt_debatt_1

Yttrandefriheten ger alla både möjlighet att tala och att sedan säga vad som i andras öron kan uppfattas som både grundlösa och ogenomtänkta åsikter. Det är däremot upp till åhöraren att välja på vilket sätt vi svarar om vi vill forma det efterföljande meningsutbytet. Tar vi ansvar för att knyta an och fästa debatten i det ämne som borde stå i fokus eller låter vi oss förledas, föras med och understödja en debatt enbart om debatten?

Att etikettera någon som rasist framstår allt mer som den metamediala motsvarigheten till skolgårdens ”kull”. Det upptar vår tid, men vi lär oss inget. Skräcken för att bli kallad rasist är så stor att den provocerar den sortens beteende som raseriet är ett uttryck för; en önskan om att hellre förekomma än att förekommas, att ses engagera sig snarare än att föreslå åtgärder. Anfall är som bekant bästa försvar.

Det är samtidigt den brända jordens taktik. Alla symboler som görs anspråk på av de som förespråkar ett Sverige där människor kategoriseras och sorteras, överlämnas utan eftertanke. Skräcken för att bli kallad rasist är större än oron över att vi tillåter vår flagga att bli de extrema nationalisternas emblem. Om vi inte tar oss friheten att definiera sakfrågan har vi för eller senare skyldighet att diskutera vilken symbol som i så fall ska pryda våra pass i framtiden för att flagga de medmänskliga värderingar som förr kallade svenska.

Är det inte i själva verket alla de debatter där vi beskyller varandra för att vara rasister som är det verkliga hotet mot vår demokrati? Skräcken för att bli kallad rasist blivit så stor i Sverige att vi reflexmässigt försöker rentvå oss snarare än att visa oss oskyldiga genom att artikulera vår ståndpunkt i sakfrågan.

Utgör samtidigt inte i samtidigt de mediala metadebatter om vad som kan, bör eller får yttras i media också ett annat hot mot vår demokrati? Debatten om debatten skymmer sikten för sakfrågorna och utan anknytning till sakfrågan tillåter vi samtidigt att den – som vi borde prata om – hamnar i medieskugga.

Istället för att ifrågasätta val av metod och motiv för att föra fram falska fakta i invandringsfrågan, borde vi inte debattera invandringsfrågan som sådan? Istället för att agera nyttiga idioter och dela en osaklig annons om invandringsfrågan i alla tänkbara kanaler, borde vi inte debattera invandringsfrågan som sådan och överlåta arbetet med att sprida budskap till de som finansierat annonsen?

Det är alltid vara värt att reflektera över det sätt man engagerar oss på och i vilken utsträckning det gynnar en själv, motståndarna eller de man önskar hjälpa. Svaret är sällan så enkelt eller självklart som det först verkar.