För första gången presenterade jag de studier jag ägnat mig åt på Viable Cities de senaste åren, men som redan fått mycket uppmärksamhet.

Är det rädslan för att inte bli tagen på allvar som spökar igen? Det är sånt som gör att man förhäver sig genom att använda ordet ‘man’ när ‘jag’ funkat lika bra. ‘I en sån situation blir man ju orolig’ kan folk säga i ett fumligt försök att inte låtsas som att de själva blev skiträdda. Sånt har jag också gjort många gånger, särskilt i början av arbetslivet

I samband med att Erasmus+ lanserades arrangerade UHR och MUCF en en konferens för lärare på Sveriges alla högskolor och universitet. Jag var inbjuden att som en av huvudtalarna kontexualisera Erasmusprogrammets långsiktiga betydelse.

En reflektion kring manlighet och hörselskada.

De börjar ofta sin dragning på ungefär samma sätt också. De ställer sig ensamma mitt på scenen, sänker rösten en smula och börjar berätta att ”vi lever i en värld som blivit…” Om den är förändrad av ett paradigmskifte, hotad av våra destruktiva beteenden eller uppkopplad genom the internet of things beror lite på vem som säger det, men resten av föredraget följer en välkänd bana.

Om man inte är så rädd för att ha fel blir det lättare att våga skärskåda samtiden och sig själv, att lyfta upp något som man tagit för en sanning och vända och vrida på det för att ställa sig frågan om saker kanske i själva verket förhåller sig på ett helt annat sätt än man tänkt. Men risken är också att man ibland har rätt, på fel sätt.

Marschen till Washington blev kulmen på den medborgarrättsrörelse som inletts på allvar den 1:a december 1955 när Rosa Parks vägrade resa sig på en buss i Montogmery, Alabama, en rörelse som på många sätt är en av de främsta förebilderna på hur man kan engagera andra.