Tankar om att tala

I några bloggposter reflekterar jag över olika aspekter av det här att vara föreläsare, olika sätt att framföra ett budskap och hur vardagen ser ut. Det här är första delen, med mina tankar om att stå på scen. (Den andra delen, om olika talarstilar, hittar du här.) När man tänker lite på det är det förstås ganska konstigt att kunna försörja sig på att bara prata inför andra människor. Likväl har det blivit en del av min vardag, och något jag gör flera gånger i veckan ibland. Den vanligaste orsakerna till att någon anlitar mig är för att någon de litar på rekommenderat mig efter att ha sett mig på scen, och för att de letat efter någon som kan analysera samtiden.

Mitt jobb består av två delar: först att försöka förstå saker som händer omkring oss och tänka ut vad man lära sig av det, och sedan att förklara det för andra. Ibland presenterar jag mig som samtidsanalytiker men man skulle faktiskt lika gärna kunna kalla mig för folkbildare, eftersom poängen med mitt jobb är att göra andra klokare genom att hjälpa dem förstå sammanhanget eller att upptäcka samband som de inte upptäckt tidigare.

Det här gör jag på flera sätt och i olika sammanhang. Som gäst i nyhetspanelen på fredagar i Gomorron Sverige i SVT försöker jag och mina kollegor kommentera veckans viktigaste händelser och tillsammans visa olika sätt att se på dem. Som fristående kolumnist på ledarsidorna i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad skriver jag om olika fenomen i samtiden och vad de kan få för konsekvenser för hur samhället utvecklas. Som skribent och författare gör jag samma sak, men då i ett längre format, när jag skriver essäer eller böcker för att ge fördjupning inom ett särskilt ämne.

Så här ser min arbetsplats ut under den tid på året då alla ordnar seminarier, kick-offer och konferenser.

Mina föreläsningar kan ses som en blandning av alla tre sätten, men eftersom jag då har sen levande publik så blir det en extra dimension eftersom jag får omedelbar respons på ett sätt som jag inte får annars och det är förstås det som gör att jag tycker det är så roligt. Ju äldre jag blir, ju mindre intressant tycker jag det är att prata om mig själv och min berättelse för att istället försöka få de i publiken att tänka nya tankar och förstå något som de inte förstod innan de hörde mig prata.

När jag började föreläsa för drygt tio år sedan var det lätt att få folks uppmärksamhet eftersom de inte fanns så mycket annat som störde. Idag är det annorlunda. När man står på scenen och ser ut över några hundra människor i publiken är det alltid några vars ansikten upplysta av ett blått ljus från deras telefoner. Det gäller alltså för mig och alla andra som pratar att vara mer intressant och underhållande än all sen förströelse som lockar i våra lurar, vilket förstås höjt kraven på oss som står på scenen.

För mig har det inneburit att jag helt lagt av med att visa fakta i ppt och ersatt det med några enstaka fotografier, att jag börjat använder blädderblock och fysiska objekt för att illustrera en poäng jag vill göra. Jag har också tagit hjälp av en regissör som hjälpt mig att vässa mina framträdanden för att bli ännu bättre och och sist, men inte minst: jag har börjat använda mycket mer humor som ett sätt för att folk att komma ihåg mer av det jag sagt. Knepet är hämtat från regissören Karin af Klintberg (som bland annat gjort Historieätarna på SVT) som konstaterat att om man bara kan få folk att skratta så kan man sedan stoppa in lite fakta medan de ändå har munnen öppen.

Amerikanska ledarskapsutbildningar avslutar gärna sina artiklar med några "key takeaways", ofta tre viktiga lärdomar man kan dra av artikeln. Jag har upptäckt att det där kan man också göra på scen, fast på ett mer sofistikerat sätt än att avsluta presentationen med tre punkter på en bild.

Mitt råd till mina uppdragsgivare att vi avslutar med en förberedd frågestund där hen ställer två, tre frågor till mig som summerar det viktigaste, hjälper publiken att minnas och understryker vad de kan ta med sig. Typ "Vad kan man lära sig av folkrörelserna när man vill engagera sina medarbetare?", "Vilket är det viktigaste rådet till en kommunikatör som vill förmedla vad man gör på hållbarhetsområdet till en journalist" eller "Hur förhåller jag mig till en lögnare på andra sidan bordet när jag ska förhandla?"

Vilka frågor man ställer beror såklart på sammanhang och ämne, men mist lika mycket på vad uppdragsgivaren vill att publiken ska åstadkomma i nästa steg. Även om det känns spontant på scen så är det här en av de saker som jag brukar lägga mest tid på i mina möten med uppdragsgivaren veckorna innan framträdandet. Fast så är det ju med mycket som man ser på scen som känns spontant, det är ofta väldigt genomtänkt på förhand för att just kunna tillåta spontanitet.

När jag började som föreläsare slarvade jag med den delen av förberedelserna - att förstå vad kunden ville uppnå. Istället fokuserade jag bara på mitt eget framträdande, och ville så himla gärna framstå som en kille som har koll på allt genom att sätta samman Powerpoints med en massa bilder i fräcka färger och fyllda med pinfärska nya exempel som jag bytte ut varje gång och så pratade jag jättesnabbt för att försöka hinna med allt.

Vad jag inte förstod då var att publiken sällan lär sig något av att bli bombarderade med exempel, utan att det som gör ett framträdande minnesvärt är att talaren hjälper publiken att se sammanhanget, att förstå varför ett enskilt exempel var viktigt och vad de kan lära sig av det.

Idag har jag lärt mig läxan, och det har dessutom gjort mitt jobb roligare. Min tillfredsställelse ligger inte längre i att visa att jag kan en massa saker, utan att få andra att lära sig något eller se saker på ett sätt de inte gjort tidigare.

Som föreläsare får man träffa en massa intressanta människor och ges chansen att ta del av många olika perspektiv, från hur de som utvecklar artificiell intelligens tänker till de som driver stora sjukhus, från de som utvecklar morgondagens arbetsplatser till de som funderar på hur redovisning kan bidra till en bättre värld. Det har gjort att jag lärt mig nya saker, och förstått andra sätt att se världen, vilket i sin tur ger upphov till något jag skriver om och i slutändan, något som jag pratar om på scen.

Det är onekligen ett ovanligt och lite konstigt jobb att vara föreläsare, men det är samtidigt något av det roligaste jag vet. För att kunna försörja sig på det måste man förstås öva en massa, veta hur man vill skilja sig från mängden och, inte minst, tycka att det ör roligt. Och så måste man förstås tycka att det är roligt att få andra att lära sig nya saker. För om man gör något som man tycker är riktigt roligt är det också lättare att man blir bra på det.

-

För vardagliga inblickar i livet som föreläsare, följ mig på Instagram eller på Snapchat. Intresserad av att anlita mig som föreläsare? Klicka här för att läsa mer.