Ett skatteplaneringstips efter Panama

Skärmklipp-2016-04-04-21.55.02.png

Det här kan privatpersoner och företag lära sig om allmänhetens syn på ansvarstagande efter avslöjandet om skatteplanering i Panama-dokumenten. Skärmklipp 2016-04-04 21.55.02Mitt i Wales ligger den lilla staden Crickhowell, omgiven av stora gröna kullar i en dalgång. Orten är charmig och en omtyckt utgångspunkt för turister som vill vandra eller cykla i nationalparken Brecon Beacons. Det som gjort orden känd är dock att småföretagarna där gått samman och använt offshorebolag i Panama, Bahamas och Seychellerna för att minimera sin skatt det sätt som man vanligtvis förknippar med storföretag. Syftet är att visa hur laglig skatteplanering fungerar, och att försöka ändra reglerna för att göra skattesystemet mer rättvist, för alla.

Debatten om hur storföretag utnyttjar olika resurser som ett land finansierat med skattepengar (ex genom att utbilda medborgare eller bygga infrastruktur) utan att själva betala skatt har pågått ett par år. Jag har länge trott att att skattefrågan kommer att bli nästa stora CSR-ämne och har tidigare skrivit om ilskan mot Starbucks, Apple och Amazons skatteflykt och redan för mer än ett år sedan resonerade jag kring hur mycket en person kan skatteplanera utan att förlora sitt anseende som ansvarsfull.

Argumentet för att storföretagens skattelättnader ska tolereras är alltid detsamma från politiskt håll. Det handlar om att företagen stimulerar ekonomin på ett sätt som är bra för landet. Det företagarna i Chrickhowell gjort är att hävda att man borde kunna säga samma om småföretagare och skapat ett upplägg som tillåter dem att smita från skatt på samma lagliga sätt. Det är ett kreativt drag för att visa på det absurda i politikernas resonemang.

I söndags avslöjade Süddeutche Zeitung och ett internationellt journalistnätverk att ett mycket stort många företag och privatpersoner som använt sig av offshorebolag i Panama för att minimera sin skatt i sina hemländer. Eftersom skatteplanering i de flesta fall inte är olagligt har avslöjandet som fått namnet Panama-dokumenten (#panamapapers) alltså handlat om dubbelmoral, bristande etik och vad som ses som brist på att ta ansvar. Vilket ansvar? Jo ansvaret för att göra rätt för sig, vilket alltså är långt mer än vad lagen kräver.

Häromveckan noterade jag hur Nordea i sin senaste hållbarhetsredovisning noga deklarerade hur mycket skatt man bidrog med  med hänvisning till ett ökat intresse för frågan från olika intressentgrupper. Gott så, men bankens ansvar är mycket större än så. I allmänhetens ögon hjälper det inte hur många snygga dokumentärfilmer och pressmeddelanden som Nordeas avdelning för ansvarsfulla investeringar spottar ur sig när banken i övrigt inte verkar ha haft några betänkligheter över att man hjälpt tusentals av sina kunder att slippa ansvar.

Vad är då den stora lärdomen av allt det här? Uppmärksamheten kring Panama-dokumenten visar att allmänhetens förväntan på att bolag ska agera ansvarsfullt går långt utöver det som lagen kräver. Det nya perspektiv som bolagen måste ta till sig efter Panama är att vad som krävs för att ett bolag (eller en privatperson) ska betraktas som ansvarstagande i ett samhälle är att man kan visa att man bidrar till samhället via skattsedeln i en utsträckning som allmänheten, inte Skatteverket, godkänner som rättvis.

Syftet med skatteplaneringen måste alltså ändras, från att hitta lägsta möjliga lagliga nivå till att hitta en lämplig mestanivå, ur ett rättviseperspektiv. Det är en uppgift som mer lämpad för filosofer än finansfolk.

-

Publicerad i CSR i Praktiken 8/4 2016