Vi måste börja tala om dem som skriver "vi måste börja tala om"-artiklar

På rättigheter följer skyldigheter och med frihet följer ansvar. När man yttrar sig i stora eller små sammanhang, i offentligheten eller till vänner, har man ansvar för vad man säger eller skriver.

Man kan därför inte skriva om att vi måste tala om islam och hänvisa till felaktiga fakta om hur islamisk terrorism ökat i Europa utan att ta ansvar för felen som underminerar hela resonemanget. När faktafelen i Ann Heberleins krönika i Göteborgs-Posten rättats fyra gånger håller inte längre författarens argument om att uppgifterna enligt henne var att betrakta som en bisak och att huvudsaken var ett större resonemang. Genom att slarva med fakta gjorde Heberlein på egen hand bisak till huvudsak.

Renodlade åsikter är en sak, men vill man driva en tes bör relevanta fakta vara kontrollerade. I den överenskommelse vi har med varandra för hur ett normalt samtal bör gå till, kommer rätten att yttra en slutsats tillsammans med skyldigheten att redovisa hur man nått slutsatsen. Insikten om att friheten att driva opinion följs av ansvaret för att de fakta man använder är korrekta, borde vara central i varje intellektuell människas etik.

I allt högre grad ser vi världen genom en strut. De algoritmer som lär sig vad vi gillar och visar oss ännu mer innehåll av samma slag bidrar till att befintliga uppfattningar stärks. De alternativa medier som porträtterat sig själva som sanningssägare i en värld av lögnare förmedlar samtidigt bara en bild – sin bild – av verkligheten, som är allt annat än objektiv.

I ett allt subjektivare medielandskap ökar betydelsen av objektiva medier, liksom vårt personliga ansvar för att inte slarva med fakta.

Paret Lena och Ulf Adelsohn uttryckte nyligen uppfattningen att etablerade medier medvetet mörkade fakta om invandringen. Konspirationsteorier av det här slaget är dock inga pajaskonster, det räckte inte med ett hähä eller häpp häpp och en bortförklaring när det visade sig att Adelsohns påstående var gripet ur luften. Den kritik de fick var befogad.

Det riktigt anmärkningsvärda är dock inte att Adelsohns trodde att de hade rätt, utan att de uppenbarligen inte reflekterat över att deras slutsats kunde vara fel. Så smal är tydligen deras strut.

Bakom många av uppmaningarna om att vi måste tala om något döljer sig ofta en oförmåga att inse begränsningarna i det egna perspektivet.

Vi måste tala om dem som skriver ”vi måste tala om”-artiklar. Många av dem verkar inte ha hört att frågorna de tar upp redan debatteras. Kanske drivs de mer av lusten att tala än att lyssna, eller av en önskan om att bli uppmärksammade som är starkare än en strävan efter att vara korrekt?

För att åsikter ska få tyngd måste de förankras i fakta. I annat fall blir de bara tankeballonger, uppblåsta av känslosam varmluft och lätta för andra att sticka hål på.

När vi yttrar något är vår skyldighet, oavsett sammanhang, att inte jämställa subjektiva upplevelser med fakta. Man får faktiskt säga vad man vill i det här landet – inom lagens ram. Däremot kan man aldrig avsäga sig ansvaret för vad man väljer att säga.

-

Publicerad i Sydsvenskan 7/4 2016