Det ljusnar över Paris

sunset_skyline_hd.jpg

sunset_skyline_hd Det är tre veckor kvar tills klimattoppmötet inleds i Paris. Frågan är inte om de kommer att lyckats lyckas med målet att generera ett globalt bindande avtal för att minska utsläppen av växthusgaser, utan om det kommer att bli bra, eller jättebra. Analysen är Johan Rockströms och gjorde mig hoppfull men också nyfiken. Vilka är egentligen de stora skillnaderna mot katastrofmötet i Köpenhamn?

Den första stora skillnaden är att stats- och regeringschefer kommer uppvärmda till Paris, svarade Rockström när vi möttes nyligen. Efter toppmötet i New York i september där alla träffades, där de nya utvecklingsmålen spikades och där såväl påven som Leonardo DiCaprio talade om att etablera hållbarhet som en standard för all mänsklig aktivitet har myntet trillat ner. En majoritet av världens ledare inser dessutom att en lösning av klimatfrågan samtidigt bidrar till lösningar på många andra problem världen står inför. (Med ett stabilare klimat blir världens matproduktion stabilare. Med ett hållbart jordbruk kan vi föda jordens befolkning utan att tära på planeten. För att nämna något.)

Den andra skillnaden är att dokumenten i princip är klara. Sedan någon vecka pågår finputsningar i Bonn och förhandlingarna i Paris kommer att handla om att överbrygga mindre meningsavgrunder än vad det handlade om i Köpenhamn.

Den tredje skillnaden är att näringslivet, forskningen och utvecklingsorganisationer går före politikerna. Medan de politiska företrädarna tycktes hamna i ett klimattrauma efter misslyckandet i Köpenhamn har alla andra jobbat på, hittat nya lösningar, testat nya idéer och  börjat se resultaten. Det motstånd som fanns från näringslivshåll under COP15 för sex år sedan är borta och de manar snarare på politikerna att vara ännu modigare än tidigare. Eller med Rockströms fina liknelse ”Samhällets olika sektorer kommer till Paris och håller varandras händer på ett sätt som de inte gjort tidigare.”

Det var alltså processen som var fel i Köpenhamn. Förutsättningarna fanns inte då men de finns nu. Tolkar jag Rockström rätt är det som avgör om samtalen i Paris blir bra eller jättebra inte så mycket målen som sådana, men om man vågar enas om en takt för att minska växthusgaserna som är snabb nog för att kunna undvika de irreversibla förändringar av vårt klimat som inträffar om jorden värms upp mer än två grader. Det finns alltså fortfarande oroande moln i prognosen för vår framtid: hinner vi ställa om snabbt nog?

Samtalet med Rockström ger mig råg i ryggen för att dra den hoppfulla slutsatsen om att resultatet från Paris blir att världen kommer att enas om att hållbarhet är enda vägen framåt. Efter att ha provat alla andra modeller kan vi äntligen enas om att den hållbara modellen är den enda rätta.

Rent sakligt spelar Sveriges bidrag en försumbar roll. Vi är få och utsläppen små (i relativa termer). Den viktiga roll vi kan spela är som symbol, ett stjärntecken andra kan navigera efter i sin strävan efter att ställa om till ett hållbarare samhälle, en förebild för andra. Sverige har alla förutsättningar att bli en av världens första fossilfria länder. Och vilka kan snabbast bidra till det? Företagen.

Att sluta använda och sälja fossila varor är grejen. Alltså på riktigt: Den Stora Grejen.

-

Publicerad i CSR i Praktiken 30/10 2015. Bilden är tagen av Joe de Sousa med CC-licens.