Tankar om talarstilar

DSC0505.jpeg

Under hösten skriver jag några inlägg med reflektioner kopplat till vad det innebär att ha som yrke att prata inför människor. Det första inlägget handlade om mina egna tankar om att vara talare, det här handlar om den mångfald av talarstilar som jag ser när jag observerar andra talare och vad som kännetecknar de olika stilarna. På samma sätt som olika lärare har olika sätt att förmedla kunskap till eleverna har förstås föreläsare olika sätt att presentera det som de vill säga. De allra flesta talare utgår från samma verktyg - ett manus och powerpointbilder - och skillnaden ligger i hur de använder förhåller sig till dessa verktyg, vilket avslöjar något om hur de ser på sin egen roll. Jag misstänker att det i sin tur är en följd av olika faser i utvecklingen av konferenskulturen.

Hur allt började

De första generationens konferenser var massmöten, skapade för att förmedla en viss information simultant till ett stort antal anställda. Sannolikt uppkommer det i samband med den industriella vågen och är uppbyggda utifrån ett önskan om att på ett effektivt sätt som möjligt förmedla ett budskap som kunde handla om företagets övergripande mål, ekonomiska resultat, eller information om nedskärningar. På bilder från konferenser på femtiotalet kan man se hur föreläsaren står med diaprojektor och pekpinne, eller med krita och tavla som lärare och föreläsare vid universitet gjort i alla tider,

Teorin var enkel och präglad av idén om människan som en rationell varelse: om hon får höra information kommer hon att ta det till sig. Jämfört med de personaltidningar som många stora företag införde under 1800-talet för att informera anställda hade massmöten alltjämt en annan fördel: ingen kunde skylla på att de inte läst något, av den ena eller andra anledningen.

Dåliga och mediokra föreläsare tycks fortfarande utgå från den här enkla synen på sin publik och tycks tro att om man bara sagt något så kommer folk att förstå det. Den stora skillnaden mellan dåliga och mediokra föreläsare är att de dåliga läser innantill från sina bilder, och har mer text. De mediokra talar lite friare, men låter sig ändå styras av bilderna på samma sätt som en uppläsare av en ljudbok styrs av sitt manus.

Massmöten var alltid trista och trots att de började kallas för heldagsmöten för personal eller för konferenser under 1900-talets andra hälft skedde inga stora förändringar av själva formatet. Inte ens när många organisationer valde att bygga särskilda konferensgårdar i slutet av 1960-talet, skedde några stora förändringar av formatet. (Däremot förändrades svenskarnas syn på njutning och konferensknullarkulturen uppstod men det är, som man brukar säga, en helt annan historia.)

Nya tankar på 1980-talet

Den andra generationens konferenser dök upp någonstans i början av 1980-talet och ifrågasatte gamla sätt ätt göra konferenser. En förklaring är förstås att den första MTV-generationen börjat jobba och hade nya idéer om hur man förmedlar budskap. En annan förklaring att de postmodernistiska idéer om strukturkritiskt tänkande som uppstått på 1970-talet äntligen nått näringslivet och fick konferensplanerare att inse vikten av att ge anställda fler perspektiv i en önskan om att de skulle blir mer kreativa, och i förlängningen mer lönsamma. Svaret blev att skapa konferenser där de trista presentationerna från företagets representanter skulle blandas upp med inspirerande talare som bjudits in för att bidra med nya perspektiv. Tankarna gjorde att två nya sorters talare fick plats på scen:

De känslosamma Först kom de som berättade sin personliga historia på ett sätt som skulle få publiken att dra paralleller och inspireras till nya tankar. Det skapade arbetstillfällen för idrottsstjärnor, för deras coacher och gjorde att en sedan länge bortglömd yrkesgrupp kunde återuppstå: äventyrarna. På samma sätt som musikvideos tillfört musiken något nytt tillförde den nya gruppen föreläsare känslor till sina föreläsningar. De berättade om hur de kämpat, hur de tvivlat och hur de gråtit när de till slut lyckats.

Publiken grät förvånansvärt ofta med talarna och skrev i utvärderingsformulären att de verkligen blivit berörda, vilket alltså var en helt ny grej. Tidigare i historien hade människor bara blivit informerade, aldrig berörda. Känslosamma talare med en "stark historia" blev inne och gjorde att tidigare kriminella, b-kändisar, invandrarkillarna som lyckats mot alla odds, folk som varit utbrända (en ny term på 1990-talet), och kändisar med en oväntat mörk bakgrund - alla kunde ställa sig på en scen börja fakturera för föreläsargig.

Trendspanarna Den andra sortens talare som fick plats på scen när konferensplanerarna började efterfråga något annat var de som tycktes kunna se in i framtiden. De ställde sig mitt på scenen och översatte MTV-erans snabba klipp till ett oändligt antal ppt-slides fyllda med lösryckta citat i stor stil, fotografier från bildbyråer och bakgrunder i starka färger. Ju närmare sekelskiftet vi kom, ju fler tycktes de bli och alla liknade varandra.

De inledde med att konstatera att "Vi lever i en värld med snabba förändringar...", använde ordet paradigmskifte titt som tätt, förklarade att allt skulle ändras nu när alla fick snabbt internet, pratade om en helt ny ekonomi och slängde sig gärna med minnesvärda men meningslösa citat som att "heliga kor blir de bästa hamburgarna". De spelade alltså också på känslor men sökte provokation snarare än sympati.

Båda sorters talare är fortfarande relativt vanliga. Deras syfte tycks vara att väcka känslor hos publiken i hopp om att det ska ge dem nya tankar, eller i alla fall göra att de minns talarna.Den här typen av talare kallas lite föraktfullt, men träffande, för "tomteblosstalare", eftersom de inte gör något större långsiktigt intryck på publiken men har förmågan att spraka och glittra i stunden. I vissa sammanhang kan set vara just den sortens känsloinjektion som en konferens behöver. Eftersom en majoritet av konferenser fortfarande tycks vara uppbyggda på det här sättet, där externa talare ses som känsloväckande avbrott i flödet av företagsinformation, kommer den här typen av föreläsare ha försörjning i många år framöver.

Vilken sorts talare man väljer beror på vad man vill åstadkomma.

TED-revolutionen

Den tredje generationens konferenser började runt 2010, men måste ses som en följd av finanskrisen 2008. Företag hade inte längre råd att ordna dyra konferenser som bara tycktes beröra deltagarna emotionellt. Ett nytt format, som inte antog att information var det samma som kommunikation, eller som nöjde sig med att få folk att känna utan också strävade efter att få dem att göra något efteråt, såg dagens ljus.

De första sex TED-föreläsningarna släpptes på nätet 2006 och kom snabbt att visa vägen för ett nytt slags berättande: faktabaserat, kortfattat (maximalt 18 minuter!) och folkbildande. Till skillnad från tidigare generationers talare tycktes TED-talarna mindre intresserade av att framstå som kunniga utan mer fokuserade på att få publiken att lära sig något nytt. Föreläsaren var alltså inte där för att lära ut, utan för att lära in, precis som riktigt duktiga lärare gör.

Det är därför ingen slump att så många av de mest efterfrågade talarna idag är professorer, journalister eller folkbildare av något slag. (Hans Rosling är kanske det tydligaste exemplet.) Det är en bubblande längtan efter att hjälpa publiken att inse något nytt som förenar dem.

Den här inställningen förenar dagens allra skickligaste talare, och det gör att talarbyråer har lättare än tidigare att avgöra vem som är en bra talare eftersom deras ödmjuka inställning också märks i kontakten med dem. En av hemligheterna bakom att föreläsningarna på The Conference i Malmö håller så hög klass är att producenterna aktivt använder trevlighet som en faktor när de väljer talare. Om talarna inte är trevliga människor som vill bidra till att andra lär sig nya saker, är de sannolikt inga talare som passar en tredje generationens konferens.

Detta innebär dock inte att deras föreläsningar ser likadana ut, långt ifrån! Den tredje generationens talare kan dock delas in utifrån sina inspirationskällor.

De coola experterna. Youtube har gjort att konsten att förmedla en berättelse har förändrats i grunden de senaste åren. Idag gör varenda unge instruktionsvideos för att förmedla något vilket tillfört en helt ny dimension till retorikämnet. Det viktiga är inte att kunna berätta något på ett sätt så att andra förstår utan att kunna visa något på ett sätt så att andra fattar. Fenomenet med att använda GIF-animationer som visar sekvenser ur tv, filmer och tv-serier har också spelat in, förstås.

Detta vet de coola experterna och det har därför blivit allt vanligare att deras bilder liknar trendspanarna i andra generationen, med uppblåsta ord och lösryckta citat, men upphottade med inbäddade videos som illustrerar något eller att de låtit en träffande GIF-animation utgöra bakgrunden när de talar, liksom för att markera att de är samtida och att de har förmågan att göra ett stelt ämne intressant, vilket de rätt ofta lyckas med.

Dokumentärfilmar-wannabes. Den ökade populariteten för dokumentärfilmer bland Netflix-knarkande hipsters (ex Cowspiracy, Sockerfilmen, och Searching for Sugarman) har påverkat många föreläsare som lånar berättargrepp från den undersökande journalistikens fält. De inleder alltid med en historia ur verkligheten som gett dem en ny syn på världen eller som symboliserar hur något gått från att vara som det vara som det var förr till att bli på ett nytt sätt, och det är detta nya sätt som de ska prata om.

Det som förenar dessa två grupper är alltså en vilja att inspireras från olika håll för att göra föreläsningsformatet mera intressant. Den tredje generationens föreläsare drivs av en genuin vilja att lära ut, snarare än en önskan av att stå i centrum, men undantag finns förstås.

De är påfallande ofta mjuktuffa män som månar om sin fuckability-faktor och som är så måna om att framstå som ödmjuka, känslosamma och vidöppna för impulser att de framstår som en aning arroganta i sin känslighet. De är numera så många att de förtjänar en egen kategori:

Tankesultanerna. Namnet betecknar hur den här gruppen tycks betrakta sig själva. Deras sätt att tala påminner om spoken word poetry. Meningarna är korta. Saknar bisatser. Pauserna är långa. Och djupa. Publiken ska lyssna. Och häpna. Talaren har en berättelse om Sverige. En berättelse som han själv symboliserar. Han har en dotter. Hon lär honom saker. Han kramas. Han tilltalar publiken "du". Ger sig själv rollen att se och artikulera publikens känslor. Talaren delar med sig av sina svagheter. Han verkar mänsklig. Men så plötsligt kommer en jättelång mening helt utan kommatecken och utan pauser och det är fint och det är ett brandtal för vad vi måste göra och vad vi måste göra tillsammans och om det Sverige vi har idag och det Sverige vi vill se imorgon och där alla har en möjlighet och där alla har en chans och där alla kan älska och där du och jag och hans dotter kan växa upp och där alla känner att och innovation och kärlek och vikten av en kram i rättan tid och det nya landet och hör är det plötsligt inte helt klart vad det är han pratar om men det är känslosamt och fint och hela publiken tycker det är bra ändå. Plötsligt är det bekanta tempot tillbaka,  Höjer rösten mot slutet. Säger "vi". Igen. Och "vi måste" någonting." Han säger att det är nu det avgörs. Det är nu kampen om Sverige avgörs. .Och publiken känner verkligen det. Och. De. Ger. Honom. Sin. Kärlek.

Mjuktuffa män som månar om sin fuckability-faktor och som är så måna om att framstå som ödmjuka, känslosamma och vidöppna för impulser att de framstår som en aning arroganta i sin känslighet.

De intellektuella underhållarna. Den fjärde gruppen hämtar inspiration från ett helt annat håll: stå-upp-scenen. Samtidigt som många svenska komiker blivit allvarligare i sitt tilltal de senaste åren och vågat ta sig an tunga ämnen som mobbing, ensamhet och främlingsfientlighet, har en grupp föreläsare börjat använda humor som ett sätt att få sin publik att ta till sig deras allvarliga budskap. Den här gruppen har byggt sina föreläsningar som ståupparna bygger upp sina rutiner, som de kallar sina framträdanden. Det utgår från ett antal självständiga bits, bitar, som var och en innehåller en viktig poäng, och anpassar antalet bitar de tar med utifrån hur lång tid de har. Den här gruppen kan sin Jonas Gardell, beundrar sin Amy Schumer, älskar sin Özz Nujjen, imponeras av Eliza Schlessingers mimik och har förstås sett allt med Louis CK.

Det som skiljer den här gruppen föreläsare från de andra är först och främst att de driver med sig själva och de normer eller auktoriteter de representerar, något som skulle vara helt främmande för exempelvis tankesultanerna.

Något som förenar alla sortera föreläsare i tredje generationen är skådespelartalangen. De har förmågan att få sina föreläsningar att verka spontana trots att de i själva verket är motsatsen. Dramaturgin är väl genomtänkt för att få önskad effekt, replikerna är inövade, gesterna valda för att understryka budskapet och skämten finslipade för att skära igenom fördomar och föråldrade föreställningar om världen. Det här är dock inget de skäms över, tvärtom. Följer man dem i sociala media kan man få glimtar av hur de förbereder sig, deras reflektioner av det konstiga yrke som det innebär att leva på att prata för andra, och de kan vara väldigt generösa i att dela med sig av de knep de upptäckt till andra.

Vilken sorts talare man ska välja beror förstås på vad man vill åstadkomma. Svaret är inte så enkelt som att man alltid bör välja en talare i tredje generationen, utan vilken sorts talare som bäst matchar publikens förväntningar. I en del sammanhang passar en klassisk föreläsare utmärkt. I andra sammanhang passar det bättre med någon som får publiken emotionellt och intellektuellt engagerade också. Men om man vill köra säkert: boka en intellektuell underhållare. Det passar de flesta grupper.

-

För vardagliga inblickar i livet som föreläsare, följ mig på Instagram eller Snapchat. Intresserad av att anlita mig som föreläsare? Klicka här för att läsa mer.