Per Grankvist
Cart 0

Många tror inte att företag kan vara både goda och lönsamma

folkhemmet-_03263-2-2_karl-erik-granath-tidningen-vi-1962.jpg

I måndags var det på dagen fyrtio år sedan Socialdemokraterna förlorade makten i Sverige, efter att ha styrt landet i fyrtio år. Maktskiftet 1976 blev dock inte början till en radikalt förändrad inställning till företagens roll i samhället. Under fyra decennier hade företagens huvudsakliga uppgift varit att skapa arbetstillfällen och att betala skatt. Något annat samhällsansvar ville inte staten veta av eftersom den ansåg sig ha monopol på resten.

I folkhemmet tog staten ansvar för att alla fick bra standard.

Bakgrunden till den njugga inställningen var arbetarrörelsens erfarenheter av patriarkala bruksmiljöer där en enväldig patron ansvarade för alla på bruket. Det inkluderade visserligen även människor som inte var fullt arbetsföra av olika anledningar, men arbetarrörelsens kritik riktade in sig på det beroendeförhållande som de mindre arbetsföra hade till patron, stick i stäv med rörelsens vision om alla människors jämlikhet.

Ordet ”välgörenhet” framkallade bilder av människor som fick smulor från borgarnas bord och var sålunda negativt laddat under hela 1900-talet. I folkhemmet skulle ingen behöva vara beroende av någon annan – inte hustru av man, inte barn av förälder, inte arbetstagare av arbetsgivare – vilket ledde fram till den kollektivt individualistiska kultur som vi idag känner som svensk. När vi sitter ensamma i våra ettor kan vi i alla fall glädja oss åt att slippa vara beroende av de andra, och de av oss.

För svenskar är det naturligare att kräva att staten ska ta mer ansvar – exempelvis genom en sockerskatt för att motverka fetma – än att fundera över vilket ansvar vi som individer skulle kunna ta – genom att inte stoppa in så mycket socker i munnen.

Under många år motarbetades företag som ville ta ansvar för sina anställda, privat filantropi skulle utrotas. Införandet av en marginalskatt på 102 procent för höginkomsttagare sommaren 1976 drogs visserligen tillbaka efter kritik, men fick önskad effekt.

I början av 1990-talet deklarerade McDonald's glatt att företaget tänkte samla in pengar från anställda och kunder för att bygga ett patienthotell som skulle drivas i samarbete med en ideell organisation. De möttes av en bred och djup misstro. I Sverige tolkades nämligen alla försök till ansvar som ett sätt att underminera folkhemmet, en misstroendeförklaring för den svenska modellen.

Det gäller i hög utsträckning fortfarande. I Sverige är det som om vi slentrianmässigt delar in bolag i två huvudgrupper: små och gulliga, samt stora och onda. Fortfarande är det något anmärkningsvärt att företag gör vinst, och särskilt i sektorer som tidigare dominerades av staten. Många tror inte att företag både kan vara goda och lönsamma samtidigt. Orsaken är förmodligen att vi är politiskt betydligt mer homogena än vi tror. Utifrån sett är Sverige landet med sju röda partier (och ett brunt). Ingen ifrågasätter på allvar den starka statens roll och alltför få ser därför företagens möjligheter att bidra på annat sätt än via skattesedeln. Fyrtio år har gått, men sossar är vi allihopa, fortfarande.

-

Publicerat i Sydsvenskan 21/9 2016