När KI blev sol-och-vårade

IMG_0575.jpg

Varför avslöjades inte kirurgen Paolo Macciarini långt tidigare? Hur kommer det sig att ingen på Karolinska institutet ifrågasatte honom mer? Varför togs inga referenser när han anställdes och varför gjordes ingen uppföljning när hans förordnande skulle förlängas? Sanningen är att det fanns många som ifrågasatte hans kunskaper, hans sätt att gång på gång strunta i KI:s etiska regler och som skickade varningssignaler uppåt. Men när ansvariga personer frågade fick de svar som verkade rimliga, och nöjde sig med det. Bedragare har ofta utmärkta cv:n, har gått på de bästa skolorna, sitter med i tunga styrelser, har de rätta kontakterna i de rätta sammanhangen. De bor i de finaste hemmen i de bästa kvarteren. De förefaller vara bortom misstanke. Det är först efteråt, vid en återblick, som det blir tydligt hur falska de är och vilken skada de orsakat. Det som borde ha gjort oss misstänksamma är kanske att de just verkade vara bortom varje misstanke.

Frågan är varför vi låter oss luras. När vi upptäcker att något inte riktigt stämmer med kända fakta, eller att det helt enkelt inte verkar finnas några fakta som skulle vidimera det någon sagt, kan vi agera på lite olika sätt. Avslöjar vi det som en lögn, är det upp till den andre att förklara sig. Med fakta på sin sida går man fri. Frågan är emellertid varför vi ibland väljer att inte avslöja en lögnare eller att acceptera lögnerna som sanna, och det är här de sociala fördelarna kommer in.

I det lilla sammanhanget löper man risken att framstå som en sanningssägare, en besserwisser, en historieförstörare. Det priset är ofta högre än att helt enkelt ursäkta den lilla lögnen som något som bidrar till att göra en historia bättre. I det större sammanhanget står mer på spel. Den som anklagade Macciarini för att vara en lögnare och en bedragare löpte risken att bli betraktad som obekväm av dem som fortfarande trodde på honom. Att riskera social isolering, att inte bli inbjuden på de fester som alla andra gick på, var i stunden ett reellt och mycket högt pris som få var villiga att betala. Macciarini betraktades som KI:s stjärnvärvning och var därför inflytelserik och inte en person man ville stöta sig med. Som Bertolt Brecht noterade är sanningen i sista hand en fråga om social, ekonomisk och politisk dominans.

I det andra fallet, när vi antar att lögnen är sann, tror vi rätt och slätt på någon som säger något för att vi inte ser någon anledning att tvivla på denne. Sedan finns det förstås fall där vi i efterhand inser att det faktiskt fanns orsaker att tvivla, men att vi i stunden inte tillskrev dem något värde. Åter är de sociala fördelarna avgörande, men på ett mer komplicerat sätt. Det handlar nämligen inte om sociala fördelar vi får av andra, utan om sociala fördelar vi ger oss själva. För det krävs ett visst mått av självbedrägeri.

Ett finare namn är god tro. Man vill tro på andra, vill se det bästa i andra människor. Man vill tro att de kan det de säger att de kan, att de gjort det som de säger att de gjort, att de vill det som de säger att de vill, när de säger att det känns bra, när de säger att de inte är ledsna eller besvikna. Vi vill tro på att de, precis som vi, tycker att det är roligt att ses igen. Har man dessutom lyckats anställa en superstjärna är det inte konstigt att intrycket av honom färgas på samma sätt som man betraktar någon man är kär i genom ett rosa filter. Den sanning som aldrig kontrollerats har så småningom fått oss att ljuga för oss själva. Den svåraste lögnen att hantera kanske är just denna, den obehagliga sanningen som aldrig uttalades, och därför aldrig stack hål på den ballong som vi fyllt med hopp.

Vi säljer in onödiga grejer till oss själva genom att försköna dem. Vi eliminerar riskerna, förenklar svårigheterna. Den obehagliga sanningen håller vi utanför: att det inte kommer sluta som vi hade hoppats.

Vi ljuger för andra för att inte såra dem och vi ljuger för oss själva av samma anledning. Vi tar emot den lögn som serveras oss eller som vi skapat själva som ett skydd. Så länge vi accepterar lögnen skyddar den oss. Lögnen blir en kniv först när vi ifrågasätter om den är sann. Hur djupt eggen skär beror på lögnens storlek. Vita lögner ger ytliga sår. Kärlekslögner kan ge livshotande inre blödningar. Det är också så man skulle kunna beskriva skandalen: När KI blev sol-och-vårade.

I akutsituationer är det helt naturligt att först dra sig tillbaka, skydda sig från omgivningen för att undvika ytterligare skador och sedan försöka åtgärda yttre och inre blödningar så snabbt som möjligt. Vilket läge man befinner sig i påverkar hur man agerar. Ju risigare läge, desto större är sannolikheten för att en ny lögn används för att bota en gammal, för att snabbt få stopp på blodflödet.

Innan vi dömer ett sådant tilltag måste vi minnas att lögnen är både starkt koagulerande och smärtstillande. Visst läker såret fulare, men när det handlar om att rädda liv kan man inte ta estetiska hänsyn. Fula ärr kan dessutom korrigeras med nya, kosmetiska lögner i ett senare skede. Vad är det man brukar säga om ärr? Är det inte något om att de är tecken på att man levt på riktigt, att man visat sig villig att ta en risk?

Jo, så är det med människor. Med institutioner förhåller det sig dock på ett annat sätt. Förtroendet för Karolinska institutets ledning tål inga ärr. Vi lurar alla oss själva på ett eller annat sätt i vardagen, om inte annat så för att klara av livet, men ledningen på en institution kan inte uppträda så mänskligt eftersom deras kollektiva ansvar är större än individens ansvar. Liv ställdes på spel när en ledning kollektivt tycks ha blivit så kär i en anställd att man inte ställde en enda kritisk fråga, inte lyssnade på en enda kritisk röst.

Skandalen på Karolinska institutet går att förklara med det vi vet om mänsklig psykologi och om varför vi låter oss luras. Men som förklaring är den likväl oacceptabel.

-

Publicerad i Sydsvenskan 6/9 2016