Därför fungerar inte lögndetektorer

IMG_0571.jpg

Något som verkar för bra för att vara sant är som bekant sällan sant. Idén om att lögndetektorer kan avgöra vem som talar sanning eller inte är ironiskt nog en sådan lögnaktig idé. Det är sant att människor som ljuger kan få höjd puls, snabbare andning, ökat blodtryck och lite handsvett. Det är sådant som lögndetektorer försöker mäta. En del lögnare rör händerna på ett visst sätt, rodnar i ansiktet eller på halsen, flackar med blicken som tecken på nervositet över att bli avslöjade.

Andra kända tecken är ett lite nervöst skratt, att de stakar sig när de ska berätta, eller att de rör vid sin näsa. Bill Clinton gjorde det senare när han förnekade sin affär med en praktikant, vilket senare tolkades som ett tecken på att han hade ljugit. Det här har banat väg för en ny sorts lögndetektorer, där tal och ansiktsuttryck hos den som utfrågas analyseras.

IMG_0571

Problemet är att långt ifrån alla lögnare uppvisar dessa tecken, vilket minskar alla detektorers tillförlitlighet väsentligt. De tecken som en person uppvisar kan vara ett tecken på nervositet i situationen för att bli förhörd, inte för att bli avslöjad. Vissa människor är expressiva och viftar mycket med händerna medan andra är mer samlade oavsett om de ljuger eller talar sanning.

Med andra ord: på en del märks det att de ljuger, men inte alls på andra och man aldrig vet vilken sort en annan människa tillhör. Därför är lögndetektorer värdelösa – deras tillförlitlighet är bara något högre än slumpen. Det är inte konstigt att man kan längta efter en maskin som skulle kunna avgöra vad som är sant och falskt i vår tid, men problemet är förstås att utmaningen inte är mekanisk utan mental. Svaren i livet är i många fall inte ett ”ja” eller ett ”nej” utan ett ”kanske” eller ”det beror på”.

Att vi ändå sätter vårt hopp till lögndetektorer för att avslöja lögnare bygger på antagandet att ljugandet framkallar starka känslor – skuld, nervositet, kanske till och med upphetsning – som är svåra att undertrycka. Även ett pokeransikte läcker sanningen genom knappt synbara mikrorörelser hävdas det. Följaktligen borde det gå att programmera maskiner till att upptäcka det, sägs det. Men det är inte sant.

Antagandet att ljugande framkallar starka känslor utgår i sin tur från idén om att människan i grunden är god och ärlig och att det därför skulle krävas en stor ansträngning för att ljuga. Det är inte heller sant.

Studie efter studie har visat att försök att avslöja lögnare utifrån deras ansiktsuttryck eller kroppsspråk inte har mycket större träffsäkerhet att kasta krona.

Ändå fortsätter vi tala om lögndetektorer som något effektivt, trots att motsatsen är bevisad. Är det kanske en inneboende längtan efter forna tiders auktoriteter som berättade vad som var rätt eller fel? Kanske är längtan även en slags lättja då vi vill att lögndetektorer ska ha samma funktion som robotar och ta över det vi inte orkar göra, av ena eller andra anledningen. Om det är sant blir frågan förstås: Vad avslöjar det om oss? -

Publicerad i Sydsvenskan 7/9 2016