Klimatavtalets styrka är vad det inte innehåller

Cassidy-A-Skeptical-Note-on-Paris-Climate-Change-Deal-1200x630-1450126613.jpg

År 1681 kallade Frankrikes finansminister Jean-Baptiste Colbert några borgare till ett möte i Paris för att få förslag på hur han kunde underlätta för dem att bedriva sina verksamheter.

Eftersom de var trötta på subventioner, strafftullar, punktskatter och annat som staten använt som metoder för att försöka styra ekonomin, svarade borgarna sin värd att det enda de önskade var att få göra som de ville, utan inblandning. Laissez-nous faire!

Hundra år senare hade den nya ekonomiska filosofin blivit dominerande i både Frankrike och resten av världen. Näringslivet blomstrade.

Två hundra år senare blev filosofin passé när det blev tydligt att företagen också kunde ha en negativ inverkan på sin omvärld när de bedrev verksamhet utan att ta hänsyn till samhället. Ekonomin skulle nu gynna kollektivet, inte individer.

Trehundra år senare, på 1970-talet, var laissez faire-ekonomi åter i ropet. Ekonomen Milton Friedman deklarerade att företag inte borde ta hänsyn till exempelvis verksamhetens miljöeffekter i sina kalkyler.

Idén om att det man inte kan sätta pris på skulle vara värdelöst, lät konstig men när Friedman vunnit Nobelpris tystnade kritiken. (Att en annan Nobelpristagare, Albert Einstein, poängterat motsatsen mindes ingen.) Vad som innan betraktats som fiffel med bokföringen – att låtsas som om en del kostnader inte finns för att få resultatet att bli bättre – blev plötsligt norm.

Sedan dess har detta gällt: när någon påpekat att företag borde bära kostnaderna för att bryta upp, gräva ner eller släppa ut råvaror och rester, så har näringslivet kollektivt svarat att de önskar att fortsätta få göra som de vill. Trots att planeten börjat skicka allt större fakturor till mänskligheten - torrperioder, monsunregn, milda vintrar och sommarkyla - har många sett det som om de inte har med saken att göra.

Cassidy-A-Skeptical-Note-on-Paris-Climate-Change-Deal-1200x630-1450126613Sättet att tänka förändras inte över en natt. En filosofi måste alltid ersättas med en annan. När världens länder samlades till klimatmötet i Paris var det just det som hände.

Även om många blev besvikna över att det globala klimatavtalet inte innehåller tydliga nivåer eller klara tidsbegränsningar är det inte så avtalet ska förstås.

Klimatavtalets styrka är vad det inte innehåller.

Avtalet pekar inte ut en ensidig eller tydlig väg mot ett hållbart samhälle. Likväl är den väg vi inte längre kan välja tydlig. Fossila bränslen förbjöds inte, men hyllades knappast. Den nya filosofin som genomsyrar avtalet slår fast att allt faktiskt har ett pris.

Som värd har Frankrike och utrikesminister Laurent Fabius haft en avgörande roll. Diplomati är trots allt en fransk sport och som regerande mästare har de förhandlat och förberett för framgång.

Genom att inte peka finger åt någon, undvek Fabius protester innan han slutligen slog den gröna klubban i bordet och deklarerade att världen hade tagit ett avgörande beslut. Mänskligheten har bestämt sig: allt som är viktigt på planeten kan inte alltid räknas i pengar.

Värdesätter vi inte det, hotar det både vår ekologi och vår ekonomi.

-

Publicerad i Sydsvenskan 17/12 2015