Är det föräldrafritt i riksdagen?

oppet-hus-2013-2736.jpg

Foto: Melker Dahlstrand, Riksdagen. När stormen Gorm drog in över Sydsverige var det många barn som ville hålla sina föräldrar i handen. När vindarna viner runt knuten och en storm hotar tryggheten är det naturligt att vilja hålla ihop och krypa under en gemensam filt.

Även om många barn är modiga och gör vad de kan, ligger naturligtvis huvudansvaret för situationen hos föräldrarna. Även om vi också kan bli oroliga för det ena eller andra gäller det att behålla lugnet, att inte tillåta att fantasin springer iväg när något barn tror att ett träd ska falla över huset. För att ingjuta lugn gäller det att tala sansat, försäkra barnen om att hemmet är stabilt och att vi kommer att klara av den här stormen också. Att uppträda lite statsmannamässigt, med andra ord.

När flyktingstormen drog in över Sverige i somras var det många medborgare som ville hålla sina företrädare i handen. När flyktingströmmens vindar viner runt knuten och en humanitär behovsstorm tyckts hota tryggheten i Sverige är det naturligt att vilja hålla ihop och krypa under en filt av gemensamma värderingar.

Det ständiga småkäbbel som präglat svensk inrikespolitik sedan mitten av 1970-talet har fötts ur ett nödvändigt behov av att försöka särskilja de olika partierna från varandra. (Talande nog brukar utländska betraktare tala om sju varianter av socialdemokrati och ett nytt, högerextremt parti.)

Även om de filtar som de sju partierna samlat sina sympatisörer under haft olika nyanser - från blårött till rödgrönt - så har de i grunden alltid varit röda. Även om man varit oense om hur stort ansvar som staten ska ta, har ingen av de sju partierna på allvar ifrågasatt om staten ska ta ett stort ansvar eller inte. När landet stått inför stora utmaningar har den gemensamma grunden gjort att partiledarna kunnat göra upp om hur situationen ska hanteras, som vuxna människor.

I den kris som Sverige befinner sig i nu undrar jag vart alla dessa vuxna tagit vägen. Det verkar vara föräldrafritt i riksdagen. Vår inrikespolitik domineras av barnsliga tjuvnyp, tjafs om vem som sade vad till vem, och där infantila partiledare fantiserar ihop nya förslag utifrån vad de tror ena eller andra dagen, utan hänsyn till de humanistiska värderingar som man förr enades kring.

Inte ens statsministern verkar vuxen för uppgiften, trots att han fått vårdnaden om Sverige. Varför uppträder han inte lite statsmannamässigt och talar sansat, försäkrar medborgarna om att folkhemmet är stabilt byggt och att vi kommer att klara av den här stormen? I ett öppet brev till honom förra veckan försökte jag klä i ord det jag tror svenskarna vill höra från honom nu. Jag ställde också två frågor:

Vem, herr Statsminister, om inte du?

När, herr Statsminister, om inte nu?

Att tiotusentals läst och delat brevet ”Käre herr Statsminister” med varandra tror jag säger något om svenskarnas längtan efter någon att hålla i handen just nu. Vi må vara duktiga på att ifrågasätta auktoriteter och på att engagera oss ideellt, men det innebär inte att vi klarar oss helt utan vuxna.

-

Publicerad i Sydsvenskan 2/12 2015.