Gamla hundar kan visst lära sig sitta

musical_chairs.jpg

musical_chairsRockaderna i ledningen för SCA under våren påminde om leken Hela havet stormar på ett barnkalas. Så fort hyllningsmusiken tystnade blev det fullt kaos när gubbarna kämpade om att hitta en ledig stol. SCAs VD Jan Johansson åkte ut först. I nästa omgång Sverker Martin-Löf och sen Anders Nyrén. Alla tre blev buttra på småbarns vis: Janne hävdade att han faktiskt inte ville vara kvar, Sverre sa att alla andra är dumma och tjuvlyssnade och Ante insisterade på att han inte gjort något fel. Någon särskilt lekfull typ har inte nye ordföranden Pär Boman gjort sig känd som. När han fattat klubban inledde han med att avsäga sig den extralön han fått för att byta jobb, konstaterade att den oberoende utredning som företrädaren tillsatt fått ett alldeles för snävt uppdrag och släppte in en flåsande flock revisorer som sökte igenom stället.

Åtgärderna har gjort att Boman fått ett nytt epitet: radikal. Håller Boman på och river företrädarnas patriarkala strukturer har tidningarna skrivit, frågade. Avskaffar han den tidigare ledningens dyra excesser har aktieägarna undrat, gillande.

Med en tids distans inser man att agerandet är radikalt, men inte i innebörden onormalt. Det Boman gjort är endast att abrupt normalisera den etiska normen i SCAs styrelse. Det radikala är inte den nya inriktningen utan den märkliga kurs som föregick den.

Att man väljer att skicka jakthundar med helikopter på en företagsjakt kan säkert hända den bästa, i ett svagt ögonblick. Att inte kunna se det rimliga i att ett sådant beteende kritiseras, eller ens erkänna att man gjort något fel vittnar dock om en helt annan och farligare svaghet: en oförmåga att sätta det i perspektiv. Då ser man inte att en så radikalkonservativ idé om hur vad som krävs för att göra stora affärer blivit främmande i vår tid.

Pär Boman i all ära, men det är inte han som rivit strukturerna eller satt stopp för excesserna – det är tiden. Åtgärderna speglar bara tidens strömningar. I de flesta andra företag sköljer tiden genom styrelserummen och för bort de otidsenliga idéer som förvandlats till tankeslagg. I SCA hade de legat kvar utan eftertanke och åtgärd.

Boman var själv med och upplevde den gamla kulturen som styrelsemedlem i SCA innan krisen. Och visst kan det se ut som att han genom att ändra normen drar uppmärksamheten från det faktum att han var den del av det gamla.

En generösare tolkning är att Boman plötsligt vaknade till när hyllningssångerna slutade spela, ställde sig upp och insåg att det huvudskakande, armfäktande och fingerpekande som Janne, Sverre och Ante sprang runt och höll på med i media var otidsenligt, ovärdigt och skadade SCA.

En styrelse kan inte frånsäga sig ansvaret för att hålla koll på vad som ligger i tiden och vad som är passé. Att Pär Boman till slut gjorde det rätta bevisar att även något annat: att gamla hundar visst kan lära sig sitta.

-

Publicerad 13/7 i Sydsvenskan. Bild från Speaking with Experience.