Om det oväntade greppet att utmåla sig som offer när man är allt annat än just det eller uttryckt annorlunda: att sträcka sig efter offerkoftan när omvärldens förväntan på att man borde ta ansvar gör att det börjar dra kallt.

Det ligger nära till hands att drämma till med ett kraftfullt utryck när man ska fördöma de vanor som satt sin prägel på styrelsearbetet i SCA de senaste decennierna. Många har gjort det. Färre har uttryckt förståelse för hur det kunnat bli så, eller kanske, förbli så.