Politik får inte bli något bara politiker pratar om

almedalen2.jpg

almedalen2 För att vara en vecka som centrerar kring hur samhället borde förändras i den ena eller andra riktningen var frågan om vilket politiskt parti man själv röstar på märkligt frånvarande i Almedalen.

Få närvarande talar om sitt jobb som om det hade med politik att göra. Det man säger att man ägnar sig åt i Visby är opinionsbildning, möjligtvis påverkansarbete. Men ”politik”? Nej, det begreppet tycks reserverat för politikerna, inte de som påverkar dem. Att vara politiker tycks frammana en bild av starke man, en medioker medelålders man med en släng av hybris som gör honom till en karaktär som uppträder som en karikatyr på sig själv.

Ändå vill ju uppenbarligen alla de som rullar upp roll-ups, ger bort give-aways och arrangerar arrangemang i Almedalen förändra samhället på något vis. Vad är det om inte politik? Politikerföraktet tycks ha smittat själva ordet politik och nu vill ingen ta i det.

Över ett glas rosé i Almedalen, (eller Båstad eller Bjärred för den delen), upptäcker man ofta att man delar perspektiv på saker och ting med många sorters människor. I grund och botten finns ett antal gemensamma värderingar och en bild av hur samhället borde vara.

Likväl: så fort man introducerar politiska etiketter som liberal eller konservativ, Romson eller Lööf så är det som om samtalet stelnar, blir spänt, oresonligt, polariserat.

Det är som om Olof Palmes slutsats från tidigt 1960-tal om att politik är att vilja inte längre stämmer. Man vill saker, men inte att ses som politisk. Att tala om vilken politik man önskar är att frivilligt associera sig med en grupp som vi ofta beskriver som om de gynnar sig själva före folket.

Föraktet skapar en negativ spiral. När de politiska utspelen uppfattas som enbart för invigda tänker folk att det där är så avlägset från min vardag att det inte rör mig. Så avlägsnar de sig från politiken och slutar så småningom rösta.

Verkligheten är polariserande, som författaren Naomi Klein konstaterade på Twitter i veckan. Samtalet om verkligheten borde inte behöva vara det.

Hur pratar vi med folk som inte längre tycker att politik angår dem på ett sätt som kan skapa mer utrymme för dialog och samförstånd? Hur når man ut till människor som inte lyssnar, inte bryr sig?

Att politiker lämnar kommunhuset och åker ut till dem, visar att de tänker lyssna och bry sig om svaren är ett sätt att bryta mönstret. Det och insikten hos alla att politik är att vilja, men att vilja – det är också politik. Politik är inte reserverat för politiker.

-

Publicerat i Sydsvenskan 14/7