Min okunskap är stor som Arktis

kiruna.gif

Det farligaste är inte att jag är relativt okunnig, men att jag också är ignorant nog att tro att jag kan. Jag har åsikter om en massa saker och sammanhang där jag egentligen borde fördjupa mig mer för att kunna validera dessa tankar. Men så tänker jag att jag nog ändå förstått vad det handlar om, i stora drag.

Jag är till exempel för grön energi. Vattenkraft och vindkraft är bra ersättningar till fossila bränslen tycker jag och därför borde Sverige ha mer av det. Även om jag är medveten om de lokala miljökonsekvenserna vid byggandet av ett vattenkraftverk tänker jag att det också måste vägas mot de nationella målen om att öka förnyelsebar energi. Däremot tycker jag att vi borde satsa mycket mer på vindkraften och projektera storskaliga vindparker i områden där det både blåser mycket och där det inte bor så många som kan uppleva att de blir störda av det, exempelvis i fjällen.

Även om jag är medveten om att gruvnäring inte är hållbart om man applicerar Det Naturliga Stegets välkända och erkända modell, är jag också pragmatisk. Vi behöver råvaror och så länge det inte grävs i områden som är avgörande för jordens ekologiska hälsa, som Amazonas eller Arktis, tycker jag det är okej.

Nej, om någon ger mig valet mellan att driva en gruva i Sverige i jämförelse med exempelvis Ryssland gör min kännedom om svenska lagar och regler att jag föredrar att gruvan är i Sverige. Vår långa historia av miljöhänsyn och det faktum att vi svenskar är duktiga på det här med dialog och att nå konsensusbeslut gör att jag tänker mig att prospekteringsprocessen och driften görs i samklang med både naturen och de som bor där. Gruvor skapar ju dessutom arbetstillfällen som kan vara värdefulla på orten. Att de dessutom bidragit med infrastruktur som järnväg och vägar i fjällvärlden uppskattas säkert också av samerna.

Allt det här tänker jag, känner jag, tycker jag, bär jag med mig som vettiga ståndpunkter när jag anländer till Kiruna. Från mitt sovrumsfönster ser jag gruvan som fyller nästan hela horisonten. På en fjälltopp i närheten skymtar en vindkraftpark som jag antar bidrar till gruvans gröna energiförsörjning.

En sådan rekorderlig statligt ägd svensk gruva, tänker jag. Och det är då jag börjar inse vidden av min okunskap. Hur rekorderlig och statlig och svensk den än är ligger gruvan ju faktiskt också i Arktis.

Under den konferens om villkoren för ursprungsbefolkningarna i världen som Greenpeace organiserat i Kiruna (och som är orsaken till mitt besök) visar det sig gång på gång att mina åsikter är lika underminerade som berget staden ligger på.

När järnmalm började brytas i Kiirunavaara på 1890-talet skedde det utan hänsyn till samerna som levt i området i tusentals år. Så gjorde man då, men idag är situationen naturligtvis en annan tänker jag. Sverige är trots allt självutnämnd världsmästare i mänskliga rättigheter och har applåderat FNs deklarationer som slår fast att ursprungsbefolkningar runt om i världen har rätt till sina områden och därför måste respekteras innan man planerar gruvor eller oljeborrning i deras områden. Men jag har fel igen.

De fem gruvor som idag planeras i området projekteras med samma hänsynslöshet som för 120 år sedan. Med förhoppningen om att de nya gruvorna ska bli lika värdefulla för Sveriges export framöver som Kiirunavaara varit hittills har gruvbolagen ignorerat samebefolkningens invändningar. Det sker dessutom med regeringens goda minne, eftersom de i årtal ignorerat uppmaningar från omvärlden och FN att skriva under ILO169 – en konvention som skulle stärka ursprungsbefolkningens skydd. Det hade jag naturligtvis heller ingen aning om.

När jag äter middag med Josefina Skerk, vice ordförande i Sametingets största parti Jakt- och Fiskesamerna, imponeras jag av med vilket tålamod hon hjälper mig råda bot på den oändliga okunskap jag uppvisar.

Nu vet jag att vägar i fjällen inte är någon bra idé då de bland annat gör att renarna hellre följer dem än sina naturliga vandringsleder då det ju är lättare att gå på väg än pulsa igenom snön. Det som dödar flest renar är för övrigt inte vargen men järnvägen. Vattenkraft i all ära, men de gör det svårare för fisk att vandra uppströms.

Vindkraften är inte heller oproblematisk. I flera fall har man sprängt bort fjälltoppar för att få en plattare yta att ställa kraftverken på. När de står stilla vintertid bildas is på rotorbladen vilket gör att man av säkerhetsskäl måste spärra av områden runt vindkraftparkerna, vilket hindrar renarna från att ströva fritt.

Trots att jag alldeles uppenbart är ännu en av de där tröttsamma, självgoda männen från huvudstaden som anlänt till fjällvärlden med en ohälsosam mängd förutfattade meningar ber märkligt nog inte Skerk mig att dra åt helvete.

I hundra år har vi tafsat och våldfört oss på de här trakterna. Sedan ett drygt sekel har vi svenska kolonisatörer dykt upp i fjällvärlden och ritat gränser med linjal på samma sätt som britterna i Afrika. Vi mätte deras skallar och påstod sedan att de var en intellektuellt underlägsen ras. Med ömsom hot, ömsom mutor började vi sedan splittra och försvaga deras sammanhållning innan vi började utfärda markrättigheter lite åt höger och vänster.

Även om vi inte får glömma bort det, vet Skerk att det inte lönar sig att gräma det som varit. Allt hon ber mig om är att börja lyssna och ta hänsyn framöver. När jag lämnar Kiruna inser jag att det mest skrämmande dock inte är att jag både varit okunnig och ignorant nog att tro att jag kan, utan att jag förmodligen inte är ensam. Hur är det med dig?