Varken Facebookskepsis eller Twitterkramande

1820.jpg

När USA:s näst största stad, Los Angeles, gick till val 2011 för att utse representanter till några av stadens högsta ämbeten var det bara 12 procent av de röstberättigade som tog sig till vallokalerna. Men det mest anmärkningsvärda i historien är inte det låga valdeltagandet, utan att det var så väntat att knappt någon fann det värt att kommentera.  Annat var det förr, som det brukar heta. I borgmästarvalet 1961 var det räknat i antalet människor nästan dubbelt så många som röstade i LA och det i en stad som då bara var knappt hälften så stor. Men då var också fler engagerade i politiska partier.

Jämfört med guldåldern på 1960-talet har medlemstalen i de politiska partierna minskat avsevärt. Eftersom de flesta värvningsaktiviteter misslyckats att bryta trenden annat än kortsiktigt har utvecklingen ofta tolkats som ett tecken på ett minskat intresse för samhällsengagemang hos allmänheten.

När Robert Putnam släppte sin inflytelserika bok Den ensamme bowlaren runt sekelskiftet kom den så att utgöra den empiriska grund som så många saknat. Han kunde visa att samma utveckling också återfanns hos bland andra fackförbund, välgörenhetsorganisationer och bowlingföreningar där allt färre uttryckte intresse av att delta i bowlingslag utan hellre verkade bowla utan föreningens inblandning. Slutsatsen i boken blev därför att medborgarna är allt mindre engagerade.

Putnam, och många efter honom, pekade på teknikens destruktiva effekt i att den gör den fysiska interaktionen mindre nödvändig, minskar betydelsen av de fysiska torgen i städernas centrum och hur underhållning på skärm slår in en kil i människors sammanhållning.

Samtidigt har tekniken och särskilt det sociala medierna (som ju inte existerade när Putnam drog sina slutsatser) på senare tid framhållits som avgörande för att kunna organisera demonstrationer på just de där torgen, för att kunna underlätta möten som i sin tur leder till engagemang för ett bättre samhälle.

Statsvetarna har därför delats i två läger det senaste decenniet, låt oss kalla dem facebookskeptiker och twitterkramare. De förra hävdar att de sociala medierna inte skapar ökat förtroende utan bara förenklar upprätthållandet av ytliga relationer. De senare menar att de sociala medierna bereder väg för en ny intensiv våg av engagemang som är svår för gamlingarna att hajja, liksom den bubblande nya ekonomin runt sekelskiftet var svår att förstå för traditionella ekonomer.

Med sin bok Citizenville placerar sig Gavin Newsom i mitten av detta spänningsfält, om än med en lätt dragning mot twitterkramarna som ju trots allt utgjorde en viktig grupp väljare i hemsdtaden San Francisco där han tidigare var borgmästare.

Newsom hyllar varken gamla tider eller ny teknik utan konstaterar bara att många unga idag trots allt både verkar uppfyllda av idealism och att de kanaliserar denna i en rad olika aktiviteter – från att volontera till förmån för hemlösa eller andra ideella organisationer till att hjälpa till i kyrkorna – men att engagemanget i stort sett är separerat från politiken. Frågan Newsom försöker besvara i boken är hur människorna ska fås att bli lika exalterade över att delta i det politiska spelet som de är över att spela Angry Birds.

Även om man anar att boken är tänkt att ses som ett magnum opus av en man med större statsmannaambitioner än den viceguvernörspost i Kalifornien som han för närvarande innehar, skriver han varken som statsvetare eller folkrörelsemänniska.

De klassiska antagandena om att ett stort antal medlemmar automatiskt är bra för en organisation, att det vittnar om ett högt engagemang och att antalet korresponderar med organisationens förmåga att uppnå sina mål uteblir därför, befriande nog.

Som politiker uppehåller sig Newsom i princip vid en enda fråga - den som hur medborgarna åter kan engageras i politiken. Fritt från akademiska eller ideologiska tvångströjor formuleras ett orsakssamband utan behov att förespråka det ena eller fördöma det andra: det minskade politiska engagemanget hos medborgarna beror enligt Newsom på politikernas minskade engagemang för medborgarna.

Boken beskriver hur politikers fäbless för sociala media begränsas till att använda dem som verktyg för att rekrytera kampanjarbetare och donatorer. Men när valet är över slutar interaktiviteten. Inte konstigt om medborgarna känner sig långt från politikerna då, anmärker Newsom.

Det är uppfriskande klarsynt.

Problemets lösning är tydligt influerad av Silicon Valleys orubbade tro på teknikens möjligheter att lösa problem men också av att alltid utgå från användarna, i det här fallet medborgarna. För att öka deras engagemang måste förtroendet för lokalpolitiken återupprättas. Då krävs ökad transparens med hur offentliga medel används och fler möjligheter att få tillgång till och använda offentlig data skriver Newsom.

Synen på det offentligas roll har ändrats sedan 1960-talet. Ändå är våra statliga institutioner strukturerade på samma sätt, som varuautomater. Vi stoppar in skatter och får tjänster: vägar, broar, sjukhus, brandkår, polis. När maskinen inte ger oss det vi vill ha protesterar vi. Genom årtionden har vår uppfattning om politiskt engagemang därmed reducerats till att enbart skaka automaten.

Genom att släppa så offentlig data uppmanas människor att själva hacka maskinen och hitta felen. Om en stad släpper data om gatubrott kan människor skapa mash-ups för att identifiera farliga tider och områden så att antalet poliser på dessa ställen kan öka. Om en stad släpper data om luft och vattenkvalitet, hälsoprotokoll från krogar eller sjukhuseffektivitet kan folk ta beslut som ökar deras livskvalitet.

Newsom skriver om en brasiliansk stad som gett medborgarna tillgång till data och möjlighet att nätrösta om hur en del av budgeten ska allokeras vilket det fått intresset för politik att öka. En av Newsoms slutsatser i boken är alltså att öppen data är den universalsalva som ska verka vederkvickande på det medborgerliga engagemanget.

Det är inte fullt så klarsynt.

Ty även om Newsom pekar på den ökade nytta som decentraliserad tillgång till data i molnet medfört för stora organisationer och även om den offentliga sektorn tveklöst också skulle få fördelar av det, är det inte säkert att minskad byråkrati automatiskt leder till ökat engagemang. Nej, om polisen lägger på medborgarna att föreslå var brott ska bekämpas riskerar det nog snarare att minska förtroendet för det offentliga.

På några ställen i boken finns stycken som detta när man skulle önska Newsom drog nytta av sin egen examen i statsvetenskap och problematiserade kring effekterna av att folkvalda delegerar beslutanderätten till folket. Här störs hans kompass av twitterkramarnas magnetfält och den digitala direktdemokrati som ligger i tangentens riktning om det digitala medborgarengagemangets fortsätter utvecklas som nu presenteras helt utan brasklappar.

Men genom att Newsom på andra ställen delar med sig av hur hans egen vilja att dela så mycket data som möjligt även skapat realpolitiska problem ger boken sammanfattningsvis flera värdefulla insikter om hur politiskt engagemang kan kanaliseras på nya och meningsfulla sätt. Och det utan att hota den roll institutioner spelar i våra demokratiska samhällen.

För den tröghet som många förknippar med institutionerna är ju också vår försäkring för att de består. En av slutsatserna i boken är att om man ska få människor att engagera sig politiskt eller att interagera med lokala myndigheter så måste de kunna använda samma verktyg som de använder för att engagera sig och interagera med alla andra delar av samhället. Utmaningen är att låta sig påverkas utan att låta sig styras. Som Newsom skriver på ett annat ställe i boken: Teknik är ett bra verktyg för att engagera människor och föra in nya idéer i politiken, men det måste fortfarande finnas någon som kan fatta svåra beslut.

Det är ju för den typen av beslut vi väljer våra ledare. Och vågar de sedan stå för sina beslut, utan att vackla bara för att en undersökning på Facebook inte gav tillräckligt många tummar upp, ja då får vi också förtroende för dem.

Publicerad i Axess Magasin nr 5, 2013.