Handlar inte om miljö eller moral, utan om mammon

I september förra året enades ledarna för världens länder om sjutton globala och ambitiösa mål för hållbar utveckling vid ett toppmöte i New York.

Målen heter formellt The Global Goals for Sustainable Development, men benämns emellanåt också The Sustainable Development Goals – ”SDG:erna” på modern svenska – eller Agenda 2030. Syftet är inget mindre än att göra jorden till en bättre plats för fler, undvika förödande klimatförändringar, utrota fattigdom och eliminera ojämlikheter.

Målen började gälla den 1 januari. Därför funderar nu regioner och städer världen runt över hur målen ska översättas för att den egna verksamheten ska bli mer hållbar.

Länge sågs hållbarhetsarbetet som en extra kostnad av näringslivet, en självpåtagen punktskatt för att stilla samvetet. Det var en effekt av att argumenten för att företag skulle ta ett miljömässigt eller socialt ansvar i huvudsak utgick från moral.

Eftersom företag inte drivs av moraliska hänsyn, men av mammon, förstod få bolag värdet av att ta ett samhällsansvar. Det vill säga utöver det ansvar som lagen krävde i form av begränsningar i hur mycket gifter man fick släppa ut, eller som gjorde att man inte kunde behandla anställda hursomhelst.

De företag som trots allt tog ansvar och som i många fall dessutom kunde visa att det var lönsamt, väckte därför min nyfikenhet och för att se om jag kunde hitta några gemensamma nämnare i hur de motiverade arbetet med hållbarhet internt.

Nu har jag forskat på ämnet i tio år och studerat mer än 500 företag för att se vad de gör i praktiken. Företagen var riktigt stora och riktigt små, privatägda och börsnoterade, i alla möjliga branscher och över hela världen.

Svaret på vad som driver deras konkreta åtgärder var inte det jag väntat mig, men något som de flesta företag hemma på Bjärehalvön redan är bekanta med: sunt förnuft.

Trivs man otäckt bra i tweedkavaj och har fått höra att man ser ut som en lärare vid Lunds universitet tillräckligt många gånger kan det alltså hända att man ägnar tid åt att belägga saker som inte borde behöva bevisas.

Sunt förnuft säger ju oss att företagande handlar om att använda de resurser man har till sitt förfogande på ett så klokt sätt som möjligt, oavsett om det handlar om monetära, materiella eller mänskliga resurser. Resurser kan faktiskt bara användas på två sätt – smart eller dumt – och det som alla företagen insett var att om man använder resurser smartare så tjänar man på det. Släcker man ljuset, sparar man pengar. Använder man mindre råvara sparar man pengar. Anställer man människor med olika kön, etnicitet, ålder och bakgrund får man fler perspektiv än om man bara anställer folk med tweedkavaj.

Trots att företagare jag intervjuat pratat amerikanska, arabiska, kinesiska eller spanska har resonemanget påmint om det jag hört på skånska: Hållbarhet ska inte motiveras med hänsyn till miljö eller moral, utan mammon. Arbetet motiveras till syvende och sist av att använda resurser smart, inte dumt – och det lönar sig alltid.

-

Publicerad i Sydsvenskan 10/3 2016