Påverkar Petters Peshmerga-tröja politiken i Kurdistan?

petter-peshmerga.jpg

För drygt fem år sedan fick jag ett mejl från en vän som uppmanade mig att färga min profilikon på Twitter grön. Det var några veckor efter att protesterna efter det riggade presidentvalet i Iran hade krossats med undantag för enstaka demonstrationer av flashmob-karaktär i Teheran där det viftades med gröna flaggor och skanderades slagord. Jag förstod logiken bakom tilltaget att på ett enkelt sätt visa sin solidaritet med demonstranterna men tyckte ändå att det kändes oerhört naivt. Vad talade för att en ledare som ignorerat kraven från hundratusentals protesterande på gatorna i den egna huvudstaden inte också skulle ignorera kraven från Twitteranvändare i utlandet? Min profilikon förblev ofärgad.

Nästa dag fick jag samma uppmaning, men nu från andra håll. De separata meddelandena var formulerade på nära nog identiska sätt vilket pekade på ett gemensamt ursprung. Det som var nytt med kedjebreven i jämförelse med tidigare appeller var dels avsaknaden av önskningar om donationer och att de istället bad mig utföra en signalhandling, men också avsaknaden av en tydlig avsändare.

Det var ingen internationell organisation eller någon gräsrotsrörelse, utan folk som jag kände som skickat vidare något som de fått av andra. Ingen krävde medlemskap, ingen krävde pengar, ingen uppmanade mig att demonstrera på ett torg följande söndag. Allt som frågades efter var att jag skulle färga min profilikon på Twitter grön. Och så en uppmaning att skicka vidare meddelandet till så många vänner som möjligt, förstås.

Genom historien har ett engagemang för en bättre värld oftast inkluderat andra och varit organiserat, oavsett om det handlat om att förbättra sina egna eller andras levnadsvillkor. Från de första protesterna mot den ökade mekaniseringen inom Manchesters textilindustri för tvåhundra år sedan till nutida bojkotter mot företag som inte tar det samhällsansvar vi förväntar oss av dem har styrkan hämtas från kollektivet. Det som bidragit till att såväl arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen som miljörörelsen uppnått många av sina mål har varit den tyngd de fått av att många samtidigt slutit upp bakom deras krav.

Att vara medlem i en förening som kämpar för något har varit att vara med i kampen för arbetarna, för kvinnorna, de svarta, miljön eller för nykterhet, liberala idéer, allas rätt att gifta sig, en sundare befolkning, för att motverka nya gruvor i fjällvärlden, eller bara för att fotbollslaget ska kunna gå upp i nästa division. Likhetstecken har satts mellan engagemang och medlemskap.

Sedan början av 1960-talet har dock intresset för medlemskap sjunkit konstant i västvärlden och många organisationer har tvingats lägga ner eller gå ihop med andra. Den negativa trenden syns i såväl Sverige som i USA och Storbritannien. Eftersom föreningar också tillskrivs rollen som läroverk för de medlemmar som därigenom får uppleva demokratiska processer har utvecklingen oroat många, inte minst statsvetare. De senaste femtio åren har nämligen även valdeltagandet sjunkit i de flesta länder, något som kan ha att göra med en minskande förståelse hos befolkningen för de demokratiska processerna och hur de fungerar. Om man följer vännernas aktiviteter på Facebook under några veckor är det samtidigt uppenbart att vi fortfarande verkar ganska engagerade, i stort och smått.

Är det kanske så att medlemskapet känns mindre relevant i en tid när de flesta av de krav på demokratiska friheter och rättigheter som ställdes för hundra år sedan uppfyllts, när drömmen om en välfärdsstat som tar ansvar för sina medborgare under hela livet först realiserats, provats och sedan delvis börjat avvecklas? Är det genom att färga Twitterikoner, bära tröjor till stöd för Kurdistans folk eller köpa Fairtrademärkt rosévin som vi numera markerar vårt engagemang för att förbättra samhället, en sak i taget?

petter-peshmerga

Att bära symboler för att markera vilka frågor vi tycker är viktigt, som Petter gjorde under sin konsert på Kulturfestivalen, är något människan gjort i tusentals år. Idag är det dock både mycket lättare skaffa sig dessa, och därmed definiera sig själv, och att dela dem med andra.

Den lilla uppoffring som det krävs för att sitta framför en MacBook på ett tempererat kontor med en latte på sipp-avstånd och färga en ikon är naturligtvis inte jämförbar med den livsfara som demonstranterna på Teherans gator utsatte sig för när de offrade sig för att protestera mot att de fråntagits en så grundläggande mänsklig rättighet som att få rösta i fria och allmänna val. Däremot är effekterna av de båda handlingarna inte lika lätta att värdera eller rangordna utifrån vilken effekt de fick.

Twitteraktionen fick som väntat ingen som helst effekt, trots att hundratusentals människor över hela världen färgade sina ikoner till stöd för oppositionen. Jag har faktiskt svårt att tänka mig att president Ahmadinejad gjorde något annat än att gäspa när han fick vetskap om aktionen – om han ens fick det. Nej, även om vi delade, twittrade, facebookade, bloggade och mejlade varandra fick det ingen effekt på utgången av det iranska presidentvalet. Det manipulerade valresultatet förblev slutresultatet. Av samma anledning bör man vara återhållsam i förhoppningen om de omedelbara effekterna i Kurdistan när att svenska rappare bär tröjor med texten Peshmerga.

Delandet och hyllandet av Petters handling kan däremot fungera som ännu ett exempel på att vårt engagemang förändrats. Det har alltid funnits ett spektrum av engagemang, från det symboliska till det handgripliga, men det senaste decenniet har det tillkommit fler nyanser på det spektret. Några av dem är en effekt av den tekniska utvecklingen som påverkat vårt sätt att kommunicera och därmed också vårt sätt att sprida information.

Engagemanget verkar alltså förändras på flera sätt, få nya nyanser och uttryckssätt. När det gäller effekterna finns det inget som tyder på att de ändrats. Demonstrationer på nätet är inte nödvändigtvis mer effektiva än demonstrationer på gatorna. Olika sätt att engagera sig kan visa sig mer eller mindre effektiva för att uppnå en önskad effekt, men engagemanget som sådant kan rimligtvis inte utvärderas med någon annan mätsticka än att titta på effekten.

Däremot är det stor skillnad på att vara engagerad i en idé och att vara engagerad i en organisation. Med medlemskapet följer ansvar att också medverka till att utveckla rörelsen. Att driva en fråga är nämligen just att ständigt befinna sig i rörelse, inte att förvalta. Förändringen är både målet och vägen till målet.

Minskningen i antalet medlemmar och antalet som röstar i allmänna val kan därmed både förstås som ett minskat engagemang bland medborgarna och som att de visioner som föreningar och politiker presenterar nuförtiden är mindre engagerande än förr. När det gäller det minskade valdeltagandet kanske det dessutom kan ses som direkt effekt av att politiker upplevs som mindre intresserade av väljarna, mellan valen?

Kanske är det så att de som engagerar sig idag i högre utsträckning än förr gör det på det sätt som passar dem, utifrån sina egna förutsättningar och med sina egna anledningar? Engagemangsspektret omfattar numera allt från att riskera livet på gatorna i Kurdistan, som en ytterlighet, till att klicka ”gilla” för ett inlägg om att Petter burit en tröja med namnet på de styrkor som slåss för ett fritt Kurdistan, som den andra ytterligheten. Däremellan hittar vi såväl volontärarbete i fält och förtroendeuppdrag i bostadsrättsföreningar som att betala en årlig medlemsavgift i en naturvårdsförening.

Vilket engagemang som är mest effektivt för att minska det kurdiska folkets lidande på kort sikt och att uppfylla deras dröm om en egen stat på lång sikt går inte att spå på förhand.

Den metod rapparen Lilla Namo valde för att uppmärksamma den pågående kampen för  Kurdistan var att formge Peshmerga-tröjan och när Petter valde att bära den på onsdagens konsert visade det sig vara en framgångsrik strategi. Tröjan har redan bidragit till att mer pengar samlats in till den lidande kurdiska befolkningen. Ju fler svenskar som engagerar sig, ju större är också sannolikheten för att den svenska regeringen kommer att agera på något sätt i frågan som i sin tur kan påverka konflikten som sådan.

Den tekniska utvecklingen har tveklöst gjort att det är möjligt att skapa opinion och påverka världen snabbare än någonsin tidigare, och det utan att behöva starta en organisation, utse en styrelse eller skaffa bidrag från det offentliga. Det sätt vi kommunicerar med varandra på nuförtiden är både vårt engagemang och ett sätt att visa vårt engagemang. Vi uppmanar andra att protestera mot att en ek ska fällas och väljer samtidigt att visa att vi gått med i gruppen som verkar för att bevara eken.

Men de drivkrafter engagemanget har eller det uttryck det tar är vanskliga att värdera, lika lite som de människor som engagerar sig kan betraktas som mer eller mindre värda. Det är lite som med anställda; ingen arbetare är finare än någon annan, även om de sinsemellan har olika drivkrafter och arbetsuppgifter.

Att starta något är dock inte detsamma som att driva något. Att ett upprop eller ett initiativ existerar räcker inte. Förändring kommer först när omvärlden övertygas om att den bild av framtiden som presenteras är mer tilltalande än hur saker förhåller sig idag, och när de är villiga att engagera sig för att åstadkomma förändringen.

Samtidigt: all politisk förändring som åstadkommits i samhället har börjat med att en enda person valt att engagera sig i frågan och sedan fått med sig en till, och en till, och en till. Att svenska rappare bär tröjor för att uppmärksamma omvärlden på läget i Kurdistan kommer sannolikt inte att förändra läget på marken. Men samtidigt: det är faktiskt inte heller osannolikt att det skulle kunna göra det.

-

Bild av Camilla Cherry. Texten är ett omarbetat utdrag ur boken Engagemang - Batman, Putnam och jag. För att ladda hem ett långt utdrag ur boken, klicka här.