Ideologi och falsk matematik

fukushima_reacteurs-e1395642183992.jpg

Earthquake and Tsunami damage, Japan Recension av "Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten – en bok om kärnkraft" av Åsa Moberg, Natur & Kultur, februari 2014, (312 sidor).

Utifrån informationen från förlaget drog jag slutsatsen att Åsa Mobergs nya bok om kärnkraft var en bok att ignorera. Orsakerna var flera: titeln ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten” skvallrar om en partsinlaga av tröttaste sort. Om bokens slutsats redovisas i titeln behöver man ju inte plöja 312 sidor. Dessutom: vad kan Åsa Moberg om kärnkraft? Min kunskap om hennes person lämnar visserligen en del att önska: jag kan inte nämna en enda bok hon skrivit utan associerar hennes namn med kvällstidningskrönikor om allehanda ämnen.

Själv har jag hygglig koll på energiområdet efter de år jag bevakade ämnet, men hennes namn har aldrig nämnts i dessa sammanhang. Jag ser henne därför inte som en tänkare i klass med exempelvis Tomas Kåberger som efter arbetet som generaldirektör på Energimyndigheten studerade effekterna av Fukushima på plats och idag är något viktigt på Chalmers. Jag drog därför slutsatsen att hon skrivit en bok om ett ämne som uppenbarligen intresserar henne, men det gör ju inte boken automatiskt intressant för andra.

Det här sa jag naturligtvis ingenting om till min redaktör utan tackade glatt för boken och lovade återkomma med ett omdöme. Som ny recensent i SvD vill man ju vara till lags.

En sådan servil inställning har inte Moberg. Hennes utgångspunkt är att läsaren är kapabel att själv bilda sig en uppfattning. Hon förlitar sig på fakta, på att visa hur saker förhåller sig utan ideologiska presentationshjälpmedel. Och så förlitar hon sig på Tomas Kåberger, som faktagranskat hela boken.

Moberg radar upp statistik, återger stycken ur gamla utredningar och redovisar i detalj tekniska resonemang och data hämtat ur kärnkraftindustrins nyhetsbrev Nucleonics Week med en sådan noggrannhet att det då och då tröttar ut läsaren. En sak står fort klar: även om hon får ämnet att framstå som ett nördigt sidointresse är hon tvivelsutan expert. Kanske är det också därför hon inte argumenterar, utan låter fakta tala.

Det skiljer henne från hur kärnkraftindustrin agerat historiskt. Vad som började som ett projekt för att framställa atomvapen paketerades på 1950-talet om till ett projekt för att ge världen billig, livgivande, tillväxtskapande el med hjälp av småskaliga reaktorer som skulle kunna driva tåg, båtar, fabriker, städer. Och vem kan vara mot det?

Matematiken, förklarar Moberg.

Atomklyvningen som värmer vatten som driver turbiner som producerar el kan ske till hanterbara kostnader - borträknat kostnaderna för skydds- och säkerhetsåtgärder, de negativa hälsoeffekterna på människor som utsätts för strålning och exkluderat priset för att sanera vid eventuella haverier.

Inga politiker har varit villiga att utsätta omvärlden för de riskerna och därför har kostnaderna inkluderats och rakat i höjden. Få politiker har å andra sidan varit villiga att framstå som utvecklingsfientliga under de decennier när kärnkraft setts som utveckling och därför är har programmen inte lagts ner. Kärnkraft har aldrig kunnat motiveras ekonomiskt, endast ideologiskt.

Därutöver har få varit beredda gå emot den starka ingenjörsmentalitet som präglat utvecklingen sedan första början. Det är som att dessa män (för det har alltid varit män) befunnit sig i en evig utvecklingsextas, höga på drömmen om att få föra in en stav i något annat som orsakar en utlösning av energi.

Talande är att alla som påpekat brister i kalkylen över kärnkraftens förträfflighet i alla tider stämplats som motståndare, trots att matematiken gett dem rätt. Eller kanske just därför.

När jag slår ihop Mobergs bok kan jag konstatera att jag hade fel. Titeln är inte partisk, men en korrekt sammanfattning av fakta.

Hade jag därmed inte behövt läsa den? Jo. Den har ju blottat mig för min egen okunnighet. Kärnkraft må vara ”rent” och storskaligt sätt att framställa energi, men det är samtidigt ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten.

När Harold Agnew, chef för laboratorierna där USAs atomvapen utvecklades, fick frågan om vad han i efterhand ansåg om provsprängningen vid Bikiniatollen 1954 svarade han att ”vi var ganska ignoranta på den tiden.” Moberg ger inget svar på frågan om okunskapen minskat idag men har skrivit en grundlig bok som bidrar till det, en läsare i taget.

Publicerad i SvD 24/3 2013.