Optimist eller skeptiker? I energifrågan spelar det inte någon roll

vindkraft.jpeg

I Sverige råder det brist på förnyelsebar energi till samma pris som fossila energislag och det påverkar konkurrenskraften. Samtidigt råder det brist på politisk energi för att kunna skapa en bred överenskommelse för att lagstifta om ett datum för när Sverige ska ha ställt om till förnyelsebar energi. För några veckor sedan uppmanade jag därför politiker, storföretag och elbolagen att ta sitt ansvar och berätta vad de egentligen gör. Responsen har varit överväldigande och hoppingivande.

Just nu verkar det som om det finns en vilja att peka framåt istället för att peka finger, i alla fall hos en del. Och det gör att jag vågar tro på att det faktiskt kommer hända en massa saker de närmaste året, inte minst mot bakgrund av att tidigare energikriser faktiskt fött ny innovation.

En av de tidigaste energikriserna det här landet upplevt var på av 1760-talet, när det rådde brist på ved. Orsakerna var två: järnhyttornas aptit på kol och den ineffektiva uppvärmningen av bostäder.

Vid den här tiden var Sveriges största exportvara stångjärn och för att värma upp masugnarna vid de svenska hyttorna gick det åt stora mängder träkol. Kolen framställdes i kolmilor genom att ofullständig förbränning av ved och runt de flesta stora hyttor var skogen därför helt nedhuggen.

Samtidigt gick det åt stora mängder ved för att värma upp bostadshus eftersom de flesta öppna vedspisar släppte ut nära 90 procent av värmen genom skorstenen.

Sammantaget gjorde detta att vi på flera håll i Sverige faktiskt var på väg att hugga ner det mesta av skogarna.

Precis som dagens Kina var 1700-talets Sverige helt beroende av sin export för att öka välståndet och vedkrisen såg ut att hota det. Landets ledning insåg att något måste göras men då man inte vågade störa den spirande järnmalmsindustrin, riktads därför blickarna mot vanligt folks ineffektiva vedeldande.

Under ett möte på Stockholms slott den 27:e januari 1767 beslutade Rikets Råd (motsvarande regeringen) därför att finansiera ett forskningsuppdrag för att ta fram en mer energisnål eldstadstyp åt hushållen, för att ersätta de öppna spisarna. Uppdraget att gick till general Fabian Wrede och arkitekt Carl Johan Cronstedt som redan samma höst presenterade sitt förslag i skriften ”Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing.”

Uppfinningen var lika enkel som revolutionerande. De skapade kanaler gjorde att den varma röken leddes runt i spisarna innan den försvann ut. I ett slag blev kakelugnens värmebevarande effekt oändligt mycket större än de öppna spisarna

Tillsammans med en annan uppfinning från den här tiden -  innanfönster - blev de svenska hemmen bland de varmaste i världen. Från början var det endast de högre stånden som fick njuta av denna värme, men under 1800-talet spred sig kakelugnen och innanfönstren även till de lägre klasserna. Under årtionden var kakelugnar blev den viktigaste värmekällan för bostäder i Sverige och förblev så ända in på 1900-talets början.

Så småningom ersattes ved som vår viktigaste energiråvara av kol, koks och olja och när oljekrisen slog till på 1970-talet var den svenska energiförsörjningen helt beroende av olja. Som tur var hade ett beslut på 1950-talet lett till att Sveriges första kärnreaktor, Oskarshamn 1, hade öppnat ett knappt år innan oljekrisen 1973-1974 och det mildrade effekterna av energikrisen något, jämfört med andra länder.

Trots det medförde oljeberoendet snabba prisökningar. För oss idag är det uppenbart vad man borde gjort; drivit på en övergång till förnyelsebar energi så snabbt som möjligt. Men 1970-talets politiker reagerade på andra sätt. De satsade på kärnkraft, övergick till kol eller började leta efter egna fossila energikällor för att minska beroendet av andra länder.

Visst förekom det stora energibesparingsåtgärder. På sina håll i USA ransonerades bensin, I Sverige infördes bidrag för tilläggsisolering av hus och över hela världen satsades på utbyggnad av kollektivtrafik för att minska bilåkandet. Men när energipriset åter sjönk, sjönk också intresset för frågan.

Med ett oljepris på över 100 dollar är intresset åter större. Energi har gått från att vara en råvara till att bli säkerhetspolitik. Kina gör internationella allianser med Kazakstan, Angola och Iran för att säkra sitt behov av olja. Ryssland använder gasen som påtryckningsmedel för att säkerställa att gamla sovjetstater hålls i schack, exempelvis Ukraina. Och för att undvika att USAs stora oljeberoende äventyrar landets politiska och ekonomiska oberoende borrar man efter olja och gas på fler ställen än någonsin.

Det höga oljepriset har gjort det lönsamt att borra på ställen som innan inte ansågs lönsamma, trots riskerna. BP Deep Water Horizon i Mexikanska golfen häromåret visar på vad som kan hända. Samma höga pris är också det som gjort att intresset för både oljesand och skiffergas fått ny fart, två sorter som tidigare ansågs för dyra att utvinna.

Ett svar på att lösa energikrisen de senaste åren har stavats kärnkraft som ju både produceras lokalt och inte släpper ut några växthusgaser. Även om katastrofen Fukishima mildrade entusiasmen för kärnkraft i länder som Tyskland, Italien och Frankrike, har Kina, Indien och Ryssland fortsatt satsa som ett sätt att möta energibehovet utan att bli beroende av kol och oljepriser.

Vi har också sett hur många stater inkluderat stora satsningar på energieffektivisering och förnyelsebara bränslen i sina stimulanspaket efter den ekonomiska krisen, av samma säkerhetspolitiska skäl. Intressant nog reagerar företag precis som länder.

På Veckans Affärer har vi under våren genomfört en undersökning bland läsare och beslutsfattare på Sveriges 500 största företag för att se hur de ser på energifrågan och det är tydligt att energifrågan inte längre ses som en miljöfråga men som en konkurrensfråga; de ekonomiska aspekterna väger tyngre än miljöaspekterna som drivkrafter för energieffektivisering.

Undersökningen visar att företagen dels vill kunna göra mer med samma mängd energi och dels minska sin totala energianvändning. En annan drivkraft är att skydda sig mot framtida ökningar av energikostnader, precis som länder.

Vid det här laget känner de flesta till att uppgifterna om att kineserna har samma tecken för kris och möjlighet är en faktoid, men det som gjort myten seglivad är förmodligen det faktum att det finns en portion sunt förnuft i det. Om något är ett hot eller möjlighet beror på betraktarens inställning. Den optimistiske ser möjligheter, den skeptiske hotet.

I tider av ekonomisk åtstramning ökar krismedvetandet ser den optimistiske ser att det handlar om att använda resurserna på ett smartare sätt, den skeptiske vill skydda sig mot framtida prishöjningar. Den optimistiske bygger kakelugnar, den pessimistiske använder mindre ved.

Det som ger mig hopp är att det faktiskt inte spelar någon roll vilken inställning våra politiker, storföretag och elbolag har, för effekten blir förhoppningsvis densamma: en effektivare energianvändning. Och det kan vi tacka energikrisen 2012 för.

Publicerad i Veckans Affärer 29/5 2012