Därför vill jag inte behöva bry mig om hållbarhet framöver

v607_1024x768.jpg

Det är när jag lämnar E18 och trampar på gasen för att tvinga bilen att göra en skarp sväng inpå Roslagsvägen som jag inser att jag sitter i en symbol för framtidens syn på hållbarhet. Bakom ratten på en av förseriebilarna av världens första sladd-el/diesel-hybridbilar är jag bokstavligt talat omgiven av teknik som arbetar hårt för att eliminera risk och minska miljöpåverkan helt utan att jag behöver tänka på det. v60

Ett dynamiskt stabilitetssystem ser till att min Volvo V60 inte glider tappar greppet i svängen, trots att det öser ner. När jag glider in i trafiken på Roslagsvägen upplyser bilen mig om fastbegränsningarna på instrumentbrädan genom att skanna hastighetsskyltarna. En röd lampa i vindrutans nedre del hjälper mig att hålla distansen till bilen framför och skulle jag glömma att bromsa kommer bilen att göra det åt mig för att på så sätt undvika kollision.

När jag ska byta fil, visar en lampa att de bakåtriktade radarkamerorna på var sin sida om bilen upptäckt en bil i min döda vinkel. När bilen passerat, trampar jag på gasen igen och känner dieselmotorn kicka in för att ge mig den extra kraft jag behöver för att köra om en lastbil.

När trafiken saknar ner några kilometer senare anpassar Volvon min fart och börjar följa bilen framför. Om jag skulle bli distraherad och exempelvis köra över vägmarkeringarna utan uppenbar anledning så kommer billen upptäcka även detta och påkalla min uppmärksamhet. Skulle jag upprepa detta beteende kommer bilen att visa en bild på en kopp kaffe på instrumentbrädan och uppmana mig att ta en paus.

Och när jag så småningom kommer in i stadstrafiken kommer bilen att börja skanna omgivningen efter ovanliga kroppsrörelser hos de fotgängare som finns framför bilen. Detta är ett sätt för bilen att försöka förutsäga olyckor i vilket fall airbags på motorhuven kommer att blåsas upp på bara några millisekunder.

Ett annat uppblåsningsuppdrag är det uppdrag som pr-personen från Volvo som sitter i passagerarsätet fått. Redan i garaget berättar han om de många finesser och funktioner som bilen har och som andra bilar saknar. Hans jobb är med andra ord att bortse från det faktum att de bilar som har den längsta utrustningslistorna inte nödvändigtvis är de bilar som är roligast att köra.

Detta gäller särskilt de bilar som säljs med gröna förtecken. Jag beundrade Toyota Prius i praktiken men blev besviken när det visade sig att den i praktiken är lika tråkig att köra som en Corolla. Jag uppskattade att köra Nissan Leaf men skämdes för dess fula utseende. Jag gillade idén bakom Tesla Roadster och gillade den go-cart-liknande känslan när man körde bilen. Men utanför racingbanan blev jag konstant och smärtsamt påmind om att varenda liten sten på vägen kunde kännas genom förarsätet.

Alla modeller lanserades som ett sätt att kapitalisera på de människor som vill skryta med vad de kör för något. Behovet att visa upp hur miljövänlig man var visade sig vara så stort att många var villiga att acceptera det faktum att deras miljömässigt överlägsna bilar inte bara hade en överlägset större prislapp, men också att de var underlägsna andra bilar på flera områden. Men nu kanske det har vänt.

I en undersökning nyligen angav 55 procent av svenska höginkomsttagare att de skulle köpa mer miljövänliga produkter om de inte skulle behöva kompromissa på kvalitet eller funktion. ”Ingen köper en bil av enbart miljömässiga skäl” säger Paul Gustafsson, Volvos vice VD. ”Folk kommer prioritera låg bränsleförbrukning före miljöprestanda. Men ny teknik de senaste åren har gjort att bränsleförbrukningen minskar rejält de senaste åren, utan att kompromissa på körglädje.”

Samtidigt har skam och skuld slutat vara en drivkraft för ett hållbarare leverne, till förmån för glädje eller berömmelse. När en begränsad upplaga på 1000 av Volvos sladdhybrider släpps på utvalda marknader i Europa nästa år kommer de att marknadsföras som hybrider mellan hållbarhet, teknik och lyx. ”Man kan inte upprätthålla intresset för något baserat på skuld och skam” konstaterar Gustafsson sakligt.

Även om bilen kommer i vad som enligt Volvo är en unik silvernyans så liknar V60 sladdhybrid vilken annan silverfärgad V60 som helst för det otränade ögat. Och när det gäller körupplevelsen säger till och med Volvos pr-person att han inte märkt några stora skillnader mellan standardmodellen. Jag har ingen aning eftersom jag inte kört båda. Men i ärlighetens namn struntar jag i det.

Jag bryr mig inte om den dynamiska stabilitetskontrollen, den anpassningsbara farthållaren eller det imponerade säkerhetspaketer för stadstrafik. Jag bryr mig inte om hur diesel och elmotorn samverkar. Jag bryr mig inte för att jag inte behöver bry mig.

Precis som det är i den här bilen är jag övertygad om att hållbarhet i framtiden kommer att vara en del av arvsmassan i produkter på ett sätt som inte kompromissar på, men förstärker upplevelsen av en produkt, utan att vi behöver tänka på det. Jag struntar i om denna V60 så skulle drivas av den kanske mest förnyelsebara energi av dem alla - fluffiga politiska visioner inför Rio eller andra klimattoppmöten – om den var trist att köra skulle jag ändå föredra att köra en BMW 5-serie som drevs av smutsig oljesand. Men den är inte det.

Och det är därför jag säger till PR-personen i passagerarsätet att jag känner till en genväg och svänger in på en kurvig skogsväg. I verkligheten kommer detta snarare att addera några extra kilometer till min testrunda men det gör det samtidigt möjligt för mig att köra Volvon i tio minuter till.