Mellan det moraliskt felaktiga och det juridiskt korrekta

Kan något vara moraliskt fel, fast det är juridiskt rätt? Finns det ett agerande som trots att det håller sig innanför lagens råmärken ändå är utanför de gränser för vad vi tycker är acceptabelt? Finnairs vd Mika Vehviläinens reptrick, att sälja sin bostad till pensionsbolaget Ilmarinen för att i nästa stund låta Finnair hyra den åt honom som tjänstebostad, är juridiskt korrekt men mera tveksamt ur ett moraliskt perspektiv.

På samma sätt som skillnaden mellan det fysiska Finland som tar slut där klipphällarna möter havet och det territoriella Finland vars gräns mot Sverige går mitt i Östersjön är den moraliska arealen vi har att röra oss på mindre än den juridiska arealen. Genom att försöka äta kakan och samtidigt ha den kvar har Vehviläinens lämnat ett område med fast mark under fötterna och befinner sig nu, som alla kan se, på djupt vatten.

Samma dubbelhet gäller även de generösa bonusutbetalningarna till Finnairs chefer. Det finns å ena sidan inget konstigt att säga om dem men å andra sidan verkar människorna här i Helsingfors kunna tala nästan hur länge som helst om hur konstigt det är att de finns.

När Finländska statens ägaransvariga minister Heidi Hautala i intervjuer sagt att det som skett har skett i enlighet med god förvaltningssed och enligt lagen, har hon både rätt och fel. Juridiskt finns inget att anmärka men det sätt som Finnair sköts påverkar förtroendet negativt och det är uppenbart att bolagets toppskikt knappast varit god föregångare när det gäller seder för hur man förvaltar ett företag.

Och faktum är att Hautulas ansvar i första hand är att just se till att de statliga bolagen förvaltas väl och att på ett sätt som ger maximal avkastning till staten. Låt oss därför överge distinktionen mellan moral och juridik och istället betrakta hur väl Finnair skötts ur ett rent affärsmässigt perspektiv.

Genom att inte ta hänsyn till att de anställdas arbetsmoral och resenärernas förtroende skulle påverkas starkt negativt när villkoren för bonusavtalen blivit kända, genom att Vehviläinen som högste chef statuerat exempel och visat att det är okej att bara se till sin egen personliga vinning skull, och genom att styrelseordförande Harri Sailas därefter uppgivit att han är ”förbryllad” över att dessa turer ska granskas har samtliga inblandade visat bevis på både dåligt omdöme och dåliga affärsmannaskap.

Om inte Hautula tidigare upptäckt några skäl till att sparka Mika Vehviläinen så borde detta ensamt räcka som anledning att låta honom gå. De skillnader som finns mellan moraliska gränser och juridiska råmärken finns inte när det gäller affärsmässighet. Det är antingen bra eller dåligt. Finnair förtjänar bättre än det som varit.