Mitt ansvar för jämställdhet är större än ditt

Ni kommer att känna igen den mediala dramaturgin. När de smarta, kunniga, pålästa kvinnorna sitter i morgonsoffan i tv på internationella kvinnodagen kommer det att se ut precis som alla andra år. Efter att ha diskuterat ännu en undersökning som visar att det fortfarande är få kvinnor i börsbolagens styrelser eller att det fortfarande är mycket fler män i ledningsgrupperna i stora svenska företag kommer frågan som måste ställas.

Programledaren kommer att luta sig framåt, rynka lite begåvat på ögonbrynen och sedan fråga ”men hörrni, varför är det så här då? Vems ansvar är det egentligen?” För sån är medielogiken; vi vill ha ett namn, en ålder och ett ansikte på någon som är ansvarig så att vi kan peka på dem, skriva att de inte gör sitt jobb och att vi försökt nå dem för en kommentar men att de inte gått.

Det är för att förenkla för alla som jag väljer att träda fram. Jag heter Per Grankvist, är 35 år gammal och mitt ansikte finner ni här intill. Det är jag som har mest ansvar för att det inte finns fler kvinnor i ledningsgrupperna och i bolagsstyrelser i Sverige. Och om vi vill ändra på det finns det ingen som är viktigare än jag.

Nu kanske någon invänder genom att peka på det arbete som driftiga Lina Thomsgård och hennes Rättviseförmedlingen gjort tillsammans med Sydsvenskan när de tagit fram en lista över 700 kvinnor som skulle passa i bolagsstyrelser. Är inte hon en viktig person? Jovisst, men jag är viktigare.

Eller skarpa Dilsa Demirbag-Sten som både formulerat rationella argument på debattplats och som sitter i styrelsen för Allbright-stiftelsen, de som pekat ut alla börsbolag som inte har en enda kvinna i ledningsgruppen. Är inte hon en person som påverkar många? Kanske, men jag påverkar fler.

Och hur är det med begåvade Jenny Strömstedt som med underfundiga formuleringar bidragit till att nyansera genusdebatten och poängtera vad som borde vara självklarheter om hur kvinnor och män kompletterar varandra? Eller Veckans Affärers egen Camilla Wagner som med sina vassa observationer skär hål på fördomar och som kan visa att jämställda företag är mer framgångsrika? Är inte deras arbete av stor vikt? Absolut, men mitt arbete väger tyngre.

Jag heter Per Grankvist, är 35 år och det finns ingen som är viktigare eller som har större ansvar än jag när det gäller att öka andelen kvinnor i ledningsgrupper och i styrelser. Ja, såvida du inte också är man förstås.

För det är bara vi som är norm idag som kan förändra normen utan att behöva försvara oss. Det är bara vi som är vita medelålders män som kan påverka nomineringskommittéer genom säga att vi skulle vilja ta in kvinnor i styrelsen utan att bli beskyllda för att tala i egen sak. Det är bara vi som är vita medelålders män som kan påstå det finns lika många begåvade kvinnor som män i organisationen och bli tagna på orden. Det är bara vi som är vita medelålders män som kan föreslå namn på kvinnor vi tycker skulle passa i ledningsgrupperna utan att tvingas genomlida en kvoteringsdiskussion.

Alla de initiativ, de debattinlägg och de krönikor som skrivits i frågan av begåvade, sakliga, insiktsfulla kvinnor de senaste åren är inte värt lika mycket som när vi vita medelålders män agerar i frågan. Normen kan bara ändras om vi som utgör den tillåter den att ändras och om vi är modiga nog att bidra till det. Jag sitter varken i någon bolagsstyrelse, i någon nomineringskommittée eller ledningen för något börsbolag. Men det kanske du gör, broder?

-

Publicerat på va.se 28/2 2012