Ge oss hopp, inte inbetalningskort

unicef2a.jpg

Vi är många som med jämna mellanrum finner oinspirerande tiggarbrev från olika organisationer på våra hallmattor. Breven brukar innehålla de vanliga bilderna som placerats där för att väcka sympati för barn/svältande/djur och en lika smetig som uppfordrande text undertecknat med en låtsashandskriven namnteckning i samma Pantonenyans som den lite för stora logotypen. Vi kollar på dem. Vi slänger dem oftast. Men i samma stund jag plockade upp brevet från Unicef häromdagen noterade jag att det var annorlunda. Genom ett fönster syntes en påse för sockersaltlösning, sån där jag sett på tv att de använder. Påsen var fäst på brevet som inleddes med några meningar som förklarade att den kostar mindre än en krona och att den kan rädda liv. Därefter en kort men uttömmande förklaring om hur det funkar.

Utformningen av brevet i övrigt tilltalar mig inte alls. Jag tycker det är konstigt att de erbjuder inbetalningskort eller webbgåva men inte möjlighet att skänka via mobilen eller Paypal. Jag tycker det är konstigt att generalsekreterare Véronique Lönnerblad undertecknat brevet men inte vill bli kontaktad utan likt Ban Ki-moon hänvisar alla frågor till en kollega. Jag tycker det är konstigt att de inte förslår att man kan skänka 50 kr, utan att det är just 200 eller 300 kronor de vill ha. Är inte alla bidrag lika välkomna?

Men jag skänker 300 kronor och ser för min inre syn hur någon på Unicefs lager i Köpenhamn lägger ner 582 påsar vätskeersättning i en låda märkt "PERHJÄLP", redo att skickas till nästa katastrof.

Jag skänkte 300 kronor för att lösningen blev konkret. För att det inte bara var en bild av en unge som har det skitbesvärligt nånstans nere i Afrika och som får mig att känna mig lite illa till mods där jag sitter och läser brevet, jag som nyss tyckte att det var skitbesvärligt att inte Spotify synkar spellistorna på min iPhone 4Gs snabbt nog.

Jag skänkte 300 kronor för att lösningen blev konkret. För att det inte handlar om att jag behöver förstå hela konflikten som ligger till grund på Afrikas horn och jämföra det med det hemska som händer i var-det-nu-var innan jag skänker pengar till de som behöver det mest.

Jag skänkte 300 kronor för att lösningen blev konkret. För att jag kunde ta loss den från brevet, hålla den i handen och ta på lösningen.

För alla andra organisationer finns här en lektion att lära från Unicef när det gäller att samla in medel: Ge oss hopp och vi ska ge er våra pengar. För det funkar. När jag talar med Unicef bekräftar de att i jämförelse med traditionella bilder-på-barn-kampanjer är det uppenbart att sockersaltlösningen får fler att öppna plånboken.

Så kära generalsekreterare på alla insamlingsorganisationer, skramla inte in pengar på gatan med hänvisning till att ni grundades 1863 i Genève och räddat liv sen dess, men smäll upp ett tält på stortorget i Karlstad, Skellefteå eller Växjö istället. Visa upp den utrustning ni använder i fält och låt oss ta på den. Förklara inte varför det är viktigt att bekämpa malaria men låt oss få en bit malarianät i brevlådan och vi kommer att förstå att ert arbete är en del av lösningen. Skicka inga fler tiggarbrev med bilder på tilltufsade barn som ni hamnat på ert barnhem i Ukraina, men låt någon som fått ett värdigt liv tillbaka berätta med egna ord om betydelsen av uppväxten där.

Då får vi samtidigt en känsla av att det ni gör funkar, att det ni gör ger effekt, att ert arbete inte är för sent. Och jag lovar: ge oss hopp och vi ska ge er våra pengar.

- - -

Publicerad på va.se 21/3 2012