Vad gör oss generösa?

C-Ron-Haviv-VII_fg700wider.jpg

Häromveckan var det två år sedan en jordbävning med magnitud 7,0 raserade över hälften av byggnaderna i Port-au-Prince. Fortfarande vet man inte exakt hur många som dog i skalvet på Haiti men förmodligen var det mer än 200 000 människor. Händelsen fick medialt stor uppmärksamhet och resulterade i generösa donationer från hela världen. Bara från Sverige skänktes 50 miljoner kronor under den första veckan efter jordbävningen! Idag är landet sakta på väg att återuppbyggas men det inte alldeles självklart att veta om situationen är hoppfull eller hopplös. Hälften av rasmassorna är röjda i huvudstaden säger optimisterna. Hälften återstår fortfarande, påpekar pessimisterna.

På årsdagen öppnade Fotografiska i Stockholm en utställning med bildjournalisten Ron Haviv som på museets uppdrag återbesökt de platser i Port-au-Prince han kom till bara några dagar efter jordbävningen. Det är ambivalenta bildbevis. Haiti har efter naturkatastrofen plågats av kolera, många bort fortfarande i tältbyar och övergivna barn har försvunnit i armarna på mänskliga schakaler som sålt dem som slavar.  Men det är också bilder på barns om leker och människor som återfunnit varandra och återfått sina leenden.

Under en föreläsning i samband med vernissaget visar Haviv bilder på andra katastrofsituationer han fångat med sitt objektiv. Haviv berättar att han ser fotografins roll som en slags bevisinsamling för att hålla människor ansvariga. Både förövarna och betraktarna. ”Efter att ha sett mina bilder från Jugoslavien, Rwanda och Darfur i media finns det inte någon som kan hävda att de inte visste om vad som pågick. Bara att de inte gjorde någonting åt det.”

Ändå gav vi inte alls lika mycket pengar till offren i dessa tre regioner som till offren på Haiti. Vad är det som får oss att ge till vissa, men inte till andra? Vilken roll spelar våldet i en situation? Efter föreläsningen tar jag mina frågor till Haviv. Han menar att det inte är våldet som sådant, men orsakerna till våldshandlingarna som komplicerar vårt förhållande till de som fallit offer för våldet. - Jag tror att vi har lättare för att ge när det varken finns religiösa eller politiska aspekter i en katastrof utan när det helt enkelt bara är väldigt synd om människor och när deras hjälpbehov är så uppenbart, svarar Haviv.

En orsak till vår snabba generositet kan alltså vara att det bara fanns offer på Haiti, men inga förövare. Haviv föreslår att även tidpunkten kan ha spelat in. - Katastrofen inträffade strax efter julsäsongen, när vi fortfarande befann oss i en generös sinnesstämning.

Jag ringer Anna Ryott, generalsekreterare på SOS Barnbyar. Hon bekräftar att intresset för Haiti är så gott som noll nuförtiden, snart två år efter att medias sökljus drog vidare. Och hon berättar att det mycket riktigt är lättare att samla in pengar till offer för naturkatastrofer än för krig.

En tredje orsak till att vi gav så mycket till Haiti menar hon är att katastrofen var så väl förpackad, som en vanlig stor nyhet i media; Jordbävning, stad blir grushög, presidentpalatset i ruiner, sökande efter människor i rasmassor och skadade och hemlösa i tältläger. Det händer på en enda gång, det är lätt att förstå och lätt att förmedla. Hon jämför med krisen på Afrikas horn. - Den har varit mycket allvarlig under en lång tid, men där pengarna inte kom förrän hjälporganisationer och politiker bestämde sig för att gå samman och säga att nu blev det akut. Plötsligt strömmade pengarna in. Men nu har det mediala intresset börjat falna och vår landschef i Somalia berättade för mig häromdagen att de nu förbereder sig för den mediala natten, förklarar Ryott. De som är kvar nu är de som har ett långsiktigt engagemang i landet.

Hastigheten som katastrofen utvecklas i spelar alltså roll. Om man ska få svenskar att ge till offer för översvämningar är det lättare om vattnet stiger fort, än långsamt.

Ryott berättar att återrapportering till givarna om hur pengarna används ofta leder till många spontana gåvor. Dessa historier om den skillnad som gjorts leder till hopp hos givarna som får en försäkran om att pengarna gjort nytta och därför öppnar de plånboken än en gång.

Peter Berglez är forskare vid Örebro Universitet och har analyserat klimatfrågans genomslag bland svenskarna under de senaste åren. Över en kaffe berättar han att en intressant slutsats är att de mediala klimatlarmens bara gav kortsiktiga effekter på befolkningens beteende. Bilderna av isbjörnar på smältande flak fick några att ställa bilen i några dagar, men när snön kom blev det jobbigt att cykla och man återtog de gamla vanorna. Dessutom påverkas vår uppfattning om klimathotets realitet av det vi ser, berättar Berglez. Snörika vintrar kan därmed signalera faran över. Nej, de långsiktiga effekterna fick de historier som talade om möjligheter att förändra sitt beteende ur ett optimistiskt perspektiv. ”Du kan göra skillnad, och allt du behöver göra är…”

Är slutsatsen därmed att hjälporganisationer ska fokusera på det positiva? Ska man strunta i de kommunikativt svårsålda offren för övergrepp och fokusera på offer för naturkatastrofer som utvecklas i ett medialt tempo? Som människor kan vi inte göra skillnad, men som insamlare kanske vi måste. Ett problem som uppstod efter insamlingarna efter tsunamin 2004 var att de var öronmärkta för detta ändamål vilket gjorde att de inte fick användas för något annat, även när alla behov var fyllda. Flera svenska insamlingsorganisationer har fortfarande fonder med pengar öronmärkta för området. Lösningen blev att de flesta idag samlar in pengar till en särskild katastroffond som även kan användas för att lindra lidande för de offer som behöver hjälpen, men vars situationer inte utlöser vår generositet.

Anna Ryott beskriver lösningen som att berätta historier på nytt sätt. Att både visa att de skänkta pengarna gjort skillnad genom att lyfta upp personliga öden, för att i nästa andetag påminna om att det fortfarande finns behov av fortsatt stöd. Det är också syftet med Ron Havivs projekt. Utställningen på Fotografiska är liten men väl värt ett besök (en del av intäkterna går till Haiti). Och får den dig att vilja ge mer har Haviv lyckats.

Publicerad på Veckans Affärer (va.se) 24/1 2012