80-talisterna bakom finansbranschens förtroendekris

- Förtroende är summan av de förväntningar man känner för någon baserat på vad de gjort tidigare, sammanfattar Björn Edlund, styrelseordförande för amerikanska pr-nätverket Edelmans europeiska verksamhet. För tolfte året i rad har man genomfört en stor internationell undersökning om förtroendet för olika sektorer och branscher och som vanligt har den varit ett av samtalsämnena under de första dagarna i Davos. Det rekordlåga förtroendet för den offentliga sektorn i många länder blev en stor rubrik i Financial Times i förrgår. I Sverige är förtroendet för de folkvalda högt. Här är det snarare fallet i förtroende för den ideella sektorn som sticker ut, konstaterar Edlund som flugit till Stockholm för att medverka vid presentationen av de svenska resultaten. Förtroende är också något man känner för någon som man upplever tar ansvar. Som bekant utgjorde kravallerna under världshandelsmötet i Seattle i slutet av 1999 startskottet för den moderna diskussionen om företagens ansvar i samhället. Såväl Naomi Kleins bok No Logo som The Silent Takeover av Noreena Hertz bidrog till ökad kritik mot de ickedemokratiska institutioner som är företagen och ökade krav på hänsyn till den omvärld de verkar i.

Någon egentlig kritik mot globaliseringen som sådan handlade det inte om, men en problematisering av globaliseringens effekter liksom följden av en kapitalism av Friedmansk modell där marknaden ensamt anförtroddes uppdraget att sköta ekonomin, med så lite inblandning av det offentliga som möjlig. Att aktivistgruppen Attac krossade skyltfönster var därmed lika mycket ett pr-trick för att få igång diskussionen som kritik mot de företag som fick sina butiker vandaliserade.

Med finanskraschen 2008 avslutades den epoken, men utan att någon ny ekonomisk doktrin stod redo att ta över. Fyra år senare famlar vi fortfarande och det talas allmänt om en förtroendekris för kapitalismen som system. De statliga räddningspaketen som mest resulterat i att säkra direktörernas bonusar, den vänskapskorruption som gjort att en av de stora derivatnasarna på Goldman Sachs, Tim Geithner, numera är USAs finansminister. (Utmärkta dokumentärfilmen The Inside Job rekommenderas i ämnet.)

Är kapitalismen död som system, som en del argumenterar för? Nej, det är att dra för långtgående slutsatser. För att parafrasera Churchills anmärkning om demokratis svagheter är också kapitalismen det sämsta system som finns, förutom alla de andra som har provats.

Det rekordlåga förtroendet för bank och finanssektorn kommer knappast som någon överraskning för de som följt Occupy Wall Street, denna pendang till demonstrationerna i Seattle för tolv år sedan. Många av de ledande företrädarna är 1980-talister och därmed del av den första riktigt globala generationen. De är uppvuxna med internet och vana vid källkritik, vilket kan vara en förklaring till att de värderar ärlighet och transparens högt.

Aktivisterna från Seattle är idag en del av näringslivet och bidrar till förändringar inifrån. En av de som startade Attac i Sverige är exempelvis idag styrelseordförande för ett entreprenörsföretag som stöds av Kinneviksfären. Och de har fått sällskap av 1980-taliserna.

På Veckan Affärers seminarium för supertalanger talar någon om 1980-talisterna som om de vore studenter på väg ut i näringslivet, som om de inte intagit topposter ännu i näringslivet. Fakta: De yngsta 1980-talisterna är redan 22 år. Det är dags att inse att dagens 1980-talister är 1990-talisterna. Många 1980-talister har redan stort inflytande.

Ett exempel är den 1980-talist som i lett Edelmans förlusttyngda svenska verksamhet till att nå breakeven på lite mindre än sex månader. Linda Waxin är en av de 101 supertalanger Veckans Affärer listade och hon personifierar många av värderingarna. Det är lätt att luras av undersökningar som visar att 1980-talister inte vill bli chefer. Resultatet är rätt, men slutsatsen fel. Deras ambitioner är högre än att bli chefer, de vill bli ledare.

Waxin är en av dem som inte vill välja mellan karriär eller kärlek, men vill ha båda. Som många 1980-talister är hon inte imponerad av auktoriteter, men av människor som är aktiva, som gör något. De låter sig inte förföras med texter om företagens värderingar, men faller pladask för medarbetare som lever sina värderingar.

Det låga förtroende vi har finanssektorn i allmänhet och för VD:ar och aktieanalytiker i synnerhet tror jag därmed kan förklaras av två samverkande faktorer.

Dels är det insikten om att de nyliberala ekonomiska teoriernas många sidoeffekter – kortsiktighet, girighet, själviskhet - förlorat sin relevans och att branschens företrädare agerat oansvarigt som minskat förtroendet.

Dels upplever jag att 1980-talisternas effekt som katalysatorer i samhället – som medarbetare, politiker eller konsumenter – också påverkar. Allt färre är imponerade av någon bara för att hon är chef eller han är VD. Leverans och ledarskap är det enda som räknas. Visioner utan en idé om hur de ska implementeras ska kallas vid sitt riktiga namn: Hallucinationer.

Att finansanalytiker enligt Edelmans undersökning tillhör de man har minst förtroende för när det gäller att företräda företag är inte så konstigt. Det yrke som verkade som något vetenskapligt när det blev känt för en bredare allmänhet på 1980-talet uppfattas idag av de som föddes då av något pseudoauktoritärt. Det är en sak med de aktieanalytiker som jobbar på en tidning och vars analyser tydligt är markerade som åsiktsjournalistik. Men många analytiker som jobbar i finansbranschen är tyvärr inte mycket annat än någon slags aktiemeterologer som har rätt hälften av gångerna och fel lika ofta. Och därför tror vi inte längre mer på dem än någon annan.

- - -

Publicerat på va.se 26/1 2012.