Krönika: Prylarnas proviniens

olesenIMG_1242.jpg

När Henrik Olesen, en av Danmarks mest framträdande samtidskonstnärer, hade sin första stora nordiska separatutställning nyligen var det många besökare som blev stående redan innanför entrén på Malmö Konsthall. Här fanns verket I Do Not Go to Work Today. I Don’t Think I Go Tomorrow / Machine Assemblage I-VI , där Olesen demonterat sin dator, sin skrivare och videospelare till beståndsdelar och fäst dessa vid plexiskivor. Resultatet är fängslande. (Se bild ovan.)

Olesen vill sätta vår syn på arbete omformats i fokus; hur kroppsarbete ersatts med tangentryckningar, hur teknik ersatt kroppen. Samtidigt är det uppenbart att alla komponenter har ett eget ursprung. Någon tillverkar dem någonstans där kroppsarbete är en del av jobbet.

Få delar i verket har synlig ursprungsmärkning. Lika omöjligt som att gissa sig till funktionen av den underligt formade aluminiumbiten från videospelarens inre är det att gissa sig till i vilken av Sharps fabriker eller ens vilket land den försetts med nummerserien 40824F52 (och varför).

Verket väcker en rad tankar om ursprung och ju längre bak i tankekedjan vi kommer, ju närmare kommer vi de ursprungliga råvarorna i leverantörskedjan. Här är kroppsarbete vanligare än hos videospelarens slutanvändare. Olja ska tas upp, kisel framställas, koppar utvinnas.

I brist på kontantkort blev en svart LG 420G lösningen för att få ett lokalt nummer när jag flyttade till San Francisco förra hösten. Priset hos RadioSchack var 9,99 dollar, tillverkningskostnaden ännu lägre och jag blev aldrig inte fri känslan att någon annan fått betala ett högt pris för att skapa min 65-kronors telefon.

Ibland fick jag, likt Olesen, lust att pilla sönder telefonen, för att ställa komponenterna till svars; Var kommer ni ifrån?!? Vem jobbar för er?!? Men telefonens musselform visade sig omöjlig att forcera och svaren förblev inneslutna.

I en På Stan-krönika poängterade Bengt Ohlsson att ”innerst inne vet man naturligtvis att någonting är åt helvete fel. Men sparar man tillräckligt mycket pengar är det förunderligt hur stint man kan stirra åt andra hållet. Man är som killen som köpt en tioväxlad cykel på Blocket för två hundra spänn; skrynkliga sedlar som man fumlade över till en snubbe med små pupiller och dåliga tänder.” Och när någon frågar om man misstänkte om cykeln var stulen blir svaret ”Nä vadå, är det sant?”

Oviljan hos en del att berätta var saker kommer ifrån, är också en möjlighet för andra. Patagonia redovisar exakt var materialen i vandringskängan P26 kommer ifrån (olika platser i GuangDong-provinsen), vilken påverkan beredningen av material har, var tillverkningen sker (ZhuHai) och vilka problem man har (säkerställa god djurhållning, övervaka arbetsförhållanden).

Inget säger att P26 tillverkas på ett bättre sätt än videospelaren från Sharp eller LG-telefonen, men Patagonia vågar vara transparenta med sina styrkor och sina svagheter. Eller om man så vill, de vågar vara mänskliga och det gör att de uppfattas som mer sympatiska.

Titeln på Olesens nyligen avslutade utställning var The body is a machine, machines are slaves. I en tid när vi förskjutit kroppsarbetet till tillverkningsledet är det lätt att underskatta vilket fysiskt arbete som är förknippat med de produkter vi omger oss med. Ett perspektiv på verkliga kostnader kan hjälpa för att inte omedvetet skapa slavlika förhållanden i tillverkningsmaskineriet.