Att finna tröst i liturgierna

En essä om att förhålla sig till att livet tar slut för någon annan.

Trots att de exakta omständigheterna kring min kollegas död är oklara för mig har jag ändå aldrig brytt mig om att ta reda på mer. Jag har förstått det som att han dog omedelbart, vilket var skönt att höra och det räcker för mig. Att slippa lida innan man dör är en universell önskan, och ett fall på tio meter ner i en klippravin innebär sannolikt att lidandet blev kort. Räddningspersonalen som anlände till olycksplatsen i Gorges du Cyan, mellan Auron och Nice, mycket kort efter det inträffade, uppgav till en lokal tidning att hans liv inte gick att rädda. 

Innebar det att han levde när de anlände? Det tillhör de detaljer jag inte känner till. Däremot är det klart för mig exakt var jag befann mig när jag fick beskedet om att han var död. En varm lördag i slutet av augusti ringde en före detta kollega och berättade om det fruktansvärda som skett. När det tragiska beskedet nådde mig stod jag på trappan utanför glasverandan, i skuggan av vårt hus på ön. Man brukar säga att man försöker förstå vad som hänt när den här typen av dramatiska upplysningar lämnas, som om beskedet är oklart eller som om man sagt något obegripligt, som om att man hade försökt processa hur någon rent fysiskt skulle ta sig till himlen. Det här dödsbeskedet var annorlunda för mig. Någon som nyligen funnits, fanns inte längre. Det var hela saken. Min egen distanserade reaktion förbryllade mig.

Inget är naturligare än döden. Ändå låtsas vi som något annat. Ingen vet hur mycket tid som mätts ut åt oss, men att den är utmätt det vet vi. Likväl förnekar vi det i vardagen. På en midsommarfest häromåret mötte jag en man som meddelade mig att han ägnade en betydande del av sin vakna tid åt att förstå vilka juridiskt bindande tillstånd som skulle krävas för att han skulle kunna få skilja sitt huvud från kroppen när han dog.