Nyligen träffade jag en person som ofta uttalar sig om ålderismen, vår tendens att diskriminera äldre i arbetslivet. Till min förvåning hade hens egen organisation inte anställt en enda äldre människa. Och det trots att koncernen består av flera hundra anställda och anställer dussintals varje år. Det är skillnad på att göra och att prata.

Tillsammans behöver vi agera. Alltså är hållbarhetsfrågorna ditt ansvar, oavsett vilken chefstitel du har på visitkortet. Som chef förväntas du dessutom vara en förebild. Det finns bara ett sätt att vara det: genom att göra saker.

Hur reder man ut en storm på bästa sätt när man inser att ett mediadrev hotar verksamheten? En intellektuell samling som Svenska Akademin sträcker sig antagligen efter historier ur grekisk mytologi för att få inspiration. Här är några passande berättelser som förklarar hur olika ledamöter agerat i krisen.

När svenska företag berättar historier de ofta påhittade med fiktiva karaktärer. Som den om Ica-Stig och som först anställer en funktionshindrad och sedan en invandrare. Vi skrattar åt det, vi gläds åt det, men det är inte riktigt på riktigt. Skillnaden är stor mot amerikanska företag som lyfter fram verkliga människor när de vill berätta något om vår tid.

Om det oväntade greppet att utmåla sig som offer när man är allt annat än just det eller uttryckt annorlunda: att sträcka sig efter offerkoftan när omvärldens förväntan på att man borde ta ansvar gör att det börjar dra kallt.

Det ligger nära till hands att drämma till med ett kraftfullt utryck när man ska fördöma de vanor som satt sin prägel på styrelsearbetet i SCA de senaste decennierna. Många har gjort det. Färre har uttryckt förståelse för hur det kunnat bli så, eller kanske, förbli så.