Om falska nyheter och alternativa fakta

23rutenberg-SUB2-jp-master768.jpg

Avsaknaden av tydliga planer gjorde att Donald Trumps presidentkampanj inte togs på allvar till en början. Men i en valkampanj där åsikter och känslor hade företräde framför fakta visade sig Trump överlägsen. Har fakta spelat ut sin roll i den offentliga debatten och vilka krav ställer det i så fall på medborgarna när till och med Vita Huset försöker få världen att tro på "alternativa fakta"? Kellyanne Conway

Dagen efter att president Donald Trump tillträdde som president läxade hans nye pressekreterare Sean Spicer upp medierna. Spicer anklagade medierna för att medvetet sprida lögner om hur många människor som sett Trump svära eden. Spicer hävdade att det var rekordmånga, fler än vid något tidigare tillfälle i USAs historia.

Detta var inte sant. Dagen innan hade många medier publicerat jämförande bilder som tydligt visade skillnaden mellan folkmassans storlek när Obama svor eden och när Trump svor eden. Pressekreteraren hävdade bland annat att bilderna var beskurna för att förleda (de var de inte) och att en förklaring var att man för första gången placerat ut stora vita plattor för att skydda gräsmattan framför Kapitolium och att dessa fick folkmassan att se glesare ut (de stämde inte heller). Av fem uppgifter pressekreteraren erbjöd media under presskonferensen var fyra falska.

Alternativa fakta

Men pressekreteraren ljög inte - han presenterade bara ”alternativa fakta” menade presidentens rådgivare och tidigare kampanjchef, Kellyann Conway, när hon ställdes till svars i NBCs program Meet the press.

Falska nyheter är så 2016 - nu kallar vi det tydligen för ”alternativa fakta”, konstaterade Washington Posts Aaron Blake med lika mycket skämt som allvar i rösten.

Den otydliga sanningen

Det här är fakta: Sanningen är sällan så konkret som vi önskar, vill eller låtsas om. Lögnen och sanningen är inte det motståndspar vi tänker oss till vardags, snarare utbytbara etiketter som en observatör använder för att beskriva en situation. Det A tolkar som en lögn kan B hålla för att vara sant, och tvärtom.

I ett post-sanning-samhälle har upplevelsen av vad som är sant företräde framför fakta om sakförhållandet. Istället för att förlita sig på två varandra oberoende källor för att vidimera något, tycks många nöja sig med att magkänslan varit densamma två gånger.

Men för att A ska kunna ha en idé om vad som är falskt måste A också ha en idé om vad som är sant. Det finns alltså alltid ett beroendeförhållande mellan lögnen och sanningen.

Man ska komma ihåg att A:s och B:s uppfattningar är just uppfattningar. Det lögnen och sanningen har gemensamt är att de alltid är partiska, alltid tillhör någon. Att hålla sig till sanningen skiljer sig därmed inte nämnvärt från att hålla sig till lögnen. För att få fast mark under fötterna måste vi därför definiera lögnen i sin mest förenklade, minst nyanserade skepnad: Att ljuga är att säga något som inte stämmer med kända, vidimerbara fakta.

Vår förenkling av lögnbegreppet ger upphov till en syn på lögnen som ett socialt beteende där en person försöker övertyga en annan person att acceptera något som sant, trots att lögnaren tror att det är osant. När vi betraktar vardagliga artighetsfraser i ett så obarmhärtigt neutralt ljus, är det lätt att se hur lögnaktiga de verkar, avklädda sin sociala kontext. Någon säger att det är roligt att ses, fast han inte menar det. Någon säger att hon inte har tid istället för att säga att hon inte har lust. Någon säger att hon inte fått det där mejlet, fast hon egentligen fått det.

Innebär det att alla är mytomaner, att vi är oförmögna att se hur ofta, hur reflexmässigt och hur naturligt vi ljuger för varandra? Nej, det vore att moralisera och dessutom dra en förhastad slutsats. Poängen är istället att om vi försöker att förstå en lögn genom att utsätta den för en blixtexponering i ett labb, långt ifrån den sociala kontext där den yttrades, så kommer den alltid att verka värre än den var menad. Dessutom blir det nästan alltid omöjligt att förstå hur den uppkom eller hur någon kunde välja att tro på den.

Alternativa fakta är inget annat än lögner

Pressekreterare Spicer kryddade inte sanningen, han erbjöd inte ”alternativa fakta” – han ljög. Det här är sånt vi redan känner till, instinktivt. Det är orsaken till att vi frågar oss ”vems sanning är det här” eller ”vem har ljugit” men inte ”vem äger dessa fakta”. Fakta låter sig nämligen inte ägas, kan inte gömmas utan måste vara kända och kunna vidimeras för att kunna betraktas som just fakta, och inte som någons sanning eller någons lögn.

Samtidigt kan något som bygger på fakta sättas i en kontext som är så missvisande att det helt förfalskar det som sagts, och därför i praktiken blir en lögn. Skvallertidningarnas rubriksättning är det tydligaste exemplet på detta som jag kan komma på, och är därför ett exempel på falska nyheter, i pappersformat.

Fakta kan inte manipuleras och fortsätta vara fakta. Om vi gör det för att stärka en tes – genom att exempelvis göra ett så snävt urval att det stödjer den berättelse vi vill förmedla – upphör det faktiskt att vara fakta. Istället har det blivit tolkningar av fakta, vilket är att betrakta som lögn eller sanning, beroende på vem du frågar.

Sätter vi den nye presidentens sekreterares lögner i ett sammanhang blir de allvarligare än vad de först verkade som, och uppsåtet obegripligt. Att pressekreterare skickas ut att berätta rena lögner den första gången han möter presskåren är ett illavarslande tecken på att Vita Husets stab har ett, ska vi säga, avslappnat förhållande till fakta. Liksom det faktum att de närvarande journalisterna inte tilläts ställa några frågor.

Överraskande är det dock inte. Donald Trumps framgångar kan bara förstås i ljuset av hur filterbubblorna påverkar vår nyhetskonsumtion. Eftersom algoritmer bidrar till att likrikta vårt flöde så att vi ser nyheter och åsikter som liknar varandra är det viktigare att en åsikt är tydlig än att den är baserad på fakta. Trump var mycket tydlig med att han ansåg att Hillary Clinton var skurkaktig, och hans kampanj spred rykten för att underminera hennes trovärdighet väl medvetna om att allmänheten så småningom skulle tänka att ”ingen rök utan eld”. Några fakta behövde man aldrig presentera. När följdfrågor om källor ställdes så valde man antingen att ignorera dem eller bemöta dem med att ”folk” säger det. Underförstått: ska man inte lyssna på folk, om man är president?

Två bubblor med olika bild av verkligheten

Presidentkampanjens logik var svår att förstå. Under hösten manipulerade jag därför Twitters algoritm för att skapa två filterbubblor, som de skulle se ut om jag var en typisk demokratisk väljare (klicka här för att se hur bubblan ser ut inifrån, i realtid), respektive en typisk republikansk väljare (klicka här för att se hur bubblan ser ut inifrån, i realtid). Genom att placera mig i det nyhetsflöde som omgav de båda väljartyperna ville jag försöka förstå hur deras världsbild såg ut och därigenom med vilken logik de röstade på sina respektive kandidater. Skillnaden var lika slående som skrämmande. Både bubblorna stängde ute det allra mesta av de nyheter som genererades i den andra bubblan.

En vecka innan valdagen var jag dock helt övertygad om att Donald Trump skulle vinna. I en presidentvalskampanj som bara handlat om åsikter och känslor, och där fakta och konkreta förslag helt tycktes ignoreras, tycktes den demokratiska bubblan sätta sin tilltro till just fakta och konkreta förslag. I den demokratiska bubblan stod åsikterna och känslorna däremot i centrum, och förstärktes dessutom med en god portion hårdvinklade eller direkt falska nyheter.

Filterbubblans logik är att om åsikter stämmer överens med väljarnas världsbild kommer väljarna att dela åsikten med andra, utan att kolla om den bygger på fakta eller inte. Europeisk politik är inget undantag. Det är talande att Brexitkampanjens två frontfigurer – Boris Johnson och Neil Farage – båda hade en bakgrund som kolumnister i dagstidningar där de övat upp sin förmåga att formulera åsikter som är starka nog för att väcka debatt. Lika talande är det att de tog tillbaka de påståenden som de använt som slagord i kampanjen så fort den var över, och att båda avgick från sina poster. Någon övning i att ta ansvar för effekterna av den debatt de bägge ledarna varit med och skapat hade de aldrig fått.

Kampanjens påståenden byggde inte på fakta utan lät bara vettiga i många väljares öron och det räckte för att övertyga dem. Många av Brexit-kampanjens anhängare insåg inte att deras filterbubblor stängde ute de kritiska röster som kunde ha fått dem att inse att argumenten var påhittade.

Idag kan alla bli auktoriteter. Förr krävdes det fakta eller en ställning för att bli ansedd i samhället. Idag krävs bara en tillräckligt stor mun. Det går till och med att göra sig ett namn på att man är ensam om sitt tänkande genom att poängtera att man ger uttryck för något andra inte vågar säga eller att man tycker annorlunda än etablissemanget, ”eliten”.

Och visst kan det tyckas lite uppfriskande till en början att följa någon av dessa fritänkare, men så fort man börjar gilla något på Facebook noterar algoritmerna detta och börjar anpassa flödet för att man ska få se mer av samma sak. Fortsätter man lyssna på dessa självutnämnda auktoriteter ersätts i förlängningen en sorts flöde med ett annat.

Det är så som nyheter från främlingsfientliga sajter som Avpixlat kan dyka upp i flödet på Facebook där de rent visuellt ser ut att ha samma tyngd som Dagens Nyheter eller Washington Post. Eftersom den visuella presentationen av inlägg i flödet är densamma oavsett avsändare är det lätt att missta alla avsändare för att vara likvärdiga, att tro att olika sidor kan presentera olika fakta på samma sätt som de har olika åsikter.

Det här gör att mediernas uppgift att granska makthavare och hjälpa allmänheten att skilja fakta från åsikter är viktigare än på länge. När makthavarna talar direkt till medborgarna via sociala medier krävs samtidigt att de allmänbildar sig även inom källkritik för att inte acceptera allt som fakta. En bra början är insikten om att inget avslöjar lögnaren så tydligt som dennes ihärdiga och kraftfulla insisterande på att hen talar sanning.

-

Förslag till fördjupning: