Den modige är inte den som aldrig är rädd

Man borde förstås inte åka tunnelbana när man är i Köpenhamn med tanke på den risk man utsätter sig för? Kanske är det också oförsiktigt att åka Öresundstågen? Och man borde väl egentligen undvika gågatorna och torgen med sina folksamlingar. Man vet ju aldrig när nästa fanatiker med ryggsäcken full av explosiva ämnen bestämmer sig för att krama avtryckaren för att spränga sig själv och ett femtiotal av oss i luften? De terrorister som attackerat restauranger, bussar eller köpcenter i mellanöstern eller i andra delar av världen har på något sätt alltid framstått som mindre farliga för oss. Dåden har ju för det mesta skett på platser som de flesta av oss inte besökt, och påverkat människor som vi inte känner. Utan något att relatera till, saknar vi den tanketråd som skulle gjort det möjligt att knyta ihop händelsen med någon av vardagens alla trådar. Dödsiffror blir aldrig något annat än nummer i tidningen, oavsett hur många liv som gått åt. Insikten är skakande: Människor vi inte kan relatera till är inget värda för oss. Efter några lugna decennier är terrorn åter tillbaka i Europa. Dåden har dessutom skett på platser som många av oss har anknytning till, och det är via dessa trådar som insikten om det fruktansvärda överförs och skapar grogrund för rädsla även här.

Är det dumt att boka fönsterbord när vemsomhelst kan åka förbi på en scooter och skjuta hej vilt, så där som de gjorde i Paris? Borde man åka nattåg istället för att flyga för att slippa risken att någon promenerar in på Kastrup med väskorna fulla med sprängdeg som de gjorde i Bryssel? Eller nattåg förresten –då kan man väl råka ut för ett sånt där gäng som på tåget i Frankrike som planerade att skära halsen av folk?

Terrorism är att medvetet använda våld eller förstörelse mot civila mål för att framkalla rädsla som i sin tur kan tvinga fram olika sorters politiska förändringar. När Säkerhetspolisen höjer hotnivån bidrar de därmed motvilligt till att uppfylla terroristernas mål: ökad rädsla. Det kändes plötsligt lite obehagligare att åka med Skånetrafiken eller att vistas på platser där många andra människor befann sig, när de höjde i höstas.

Visst, de flesta större attentat planeras av nätverk som säkerhetstjänster har kännedom om. Men de senaste åren har vi sett flera fall där gärningsmännen agerar ensamma utan att upptäckas i förväg. De är svåra att upptäcka eftersom de är fundamentalister utan att se ut som fundamentalister. De kan lika gärna heta Anders, komma från Osby och just nu sitta på Pågatåget mot Lund med ryggsäcken i knät på väg mot sitt mål.

Den modige är ju inte den som aldrig är rädd, utan den som överkommer sin rädsla. Det gör man inte genom att intala sig att sannolikheten för att dö i en terrorattack är mindre än risken för att dö i cancer, utan genom att först erkänna rädslan och sedan utmana den. Svenska och danska ideal, och vårt sätt att leva, försvaras bäst genom att vi lever dem i vardagen. Det är mänskligt att bli orolig men modigt att inte låta oron styra.

-

Publicerad i Sydsvenskan 19/5 2016