Per Grankvist
Cart 0

Om att berätta allt. Utom sanningen.

houseofcards-zoe.png
När allt kommer omkring – vad vet vi egentligen om andra? I de flesta fall är det förmodligen mindre än vi tror. Detta exemplifieras i en scen i första säsongen av tv-serien House of Cards där huvudpersonen, den maktlystne och samvetslöse politikern Frank Underwood, tar på sig skjortan efter ett sent besök hos älskarinnan och journalisten Zoe Barnes och passar på att kommentera handlingen på sitt karaktäristiska vis.
houseofcards-zoe

Medan hon talar i telefon med sin far i bakgrunden konstaterar Underwood hur lite han och Zoe egentligen vet om varandra - men att hennes far förmodligen vet ännu mindre om dotterns liv: ”Jag slår vad om att hon talar en halv oktav högre med honom – samma röst hon hade när hon var 16 – och berättar om sitt nya jobb, hur mycket hon saknar honom och hur ledsen hon är för att hon inte skickade ett kort på fars dag.”

Det är att berätta allt utom sanningen.

Bara för att våra vänner taggar bilder #nofilter innebär det inte att de berättar hur de egentligen har det. Alla bilder är ju blott utsnitt ur en verklighet. De uttrycker fotografens tankar om vad som bör vara med i bilden, och vad som ska utelämnas. Även om vi inte medvetet bestämt oss för att arrangera den bild vi tänkt ta, sker en undermedveten retuschering. Den styrs av våra värderingar, vår syn på världen och av det hos oss själva som vi vill framhålla och det vi rentav vill dölja.

Det är en sak att applicera filter på den bild vi har av oss själva, av andra – eller på den bild av oss andra ska se. En annan sak är att förvränga bilden så att den representerar något den inte är. Gränsen mellan att inte låta bilden säga hela sanningen och att få den att ljuga är mer flytande än vi brukar anta. Ett exempel: Swedbanks förre ordförande Anders Sundström ljög inte när han berättade allt om bankens sparkade vd Michael Wolf, men han berättade knappast sanningen.

Med den litterära selfien Min Kamp blev Karl-Ove Knausgård hyllad för att naket utlämna sig själv, med alla fel och brister i romansviten om sitt eget liv. Men, som han själv poängterat, spelar det förstås ingen roll om en utlämnande självbiografi är tusentals sidor lång – den beskriver ändå bara en liten del av livet. Han berättar allt, men berättar han sanningen? Kan man ens kräva det?

Vad som gör att vi ljuger varierar förstås från fall till fall. Eftersom lögnen kan användas för att dölja kan den förstås också användas för att skydda eller lindra. Det är inte säkert att sanningen är det enda som kan göra oss fria om vi konfronterar den, som en del psykologer hävdar. Kanske skulle en version av sanningen, anpassad för att passa patientens sinnesstämning och livssituation, kunna fungera lika bra för att få patienten på fötter igen?

Möjligheten att rikta lampan mot en del av ett skede och samtidigt hölja andra delar i dunkel kan vara avgörande för att skydda sig, ändra bilden av sig själv eller rentav börja om på nytt. Vi är trots allt varken mer eller mindre än det vi väljer att avslöja. Vad jag är för min partner är inte vad jag är för min vän, liksom vad han är för mig inte är vad han är för sin syster.

-

Publicerad i Sydsvenskan 5/5 2016