Det kartan inte kan svara på

karta-skåne-grön.jpg

De sista stroferna i vad som skulle bli Wislawa Szymborskas sista diktsamling fångar det paradoxala med gränser. De verkar tydliga, men är det oftast inte. Vi talar om gränserna som absoluta sanningar, fast de visar sig lögnaktiga.

Jag gillar kartor för att de ljuger.

För att de inte ger tillträde åt en påstridig sanning.

För att de storsint och med godmodig humor breder ut åt mig på bordet en värld som inte är av denna världen.

Kartans gränser delar upp världen i en verklighet som i verkligheten inte låter sig indelas så lätt. De nationella gränserna verkar tydliga, men är otillräckliga för att definiera nationens identitet. De fysiska gränserna kan både vara som Hallandsås när den skiljer skåningar och hallänningar, eller som på Bjäre där åsen ger halvöns befolkning en gemensam ryggrad.

karta-skåne-grön

De fysiska gränserna får alltså sin innebörd av de mentala gränserna. Ur ett skånskt perspektiv är Öresund något som förenar oss med Själland, medan Stockholmarna ser sundet som något som skiljer oss från Danmark. På andra sidan är danskarnas entusiasm för Öresundsregionen som idé inte lika stor som på vår. Beror det på att vi skåningar egentligen längtar efter att få tillhöra en huvudstad som förstår allt vi tycker är speciellt med vår region och vårt sätt att tänka, medan danskarna redan gör det?

Det tycks som om allt kan vara på det ena eller andra sättet nuförtiden. Någons sanning är den andres lögn. Gränser kan vara geografiska eller mentala, fysiska eller emotionella, synliga eller osynliga, fasta eller flytande, önskvärda eller oacceptabla. En del gränser definierar vår trygghet, andra får oss att känna oss instängda, några ger oss en känsla av att ha hamnat utanför.

Vi var många som argumenterade för att Sverige skulle ta emot hur många flyktingar som helst eftersom vi ansåg att vi upprätthöll en slags nedre gräns av anständighet genom att ta emot människor som flyr. Om vi inte skyddar vår vilja att hjälpa andra, vad finnas det då att slå vakt om? frågade vi oss.

Vi var många som argumenterade för att Sverige måste ge alla flyktingar som anlänt en anständig tillvaro här. Om vi inte kan ge dem ett minimum av trygghet och tända en gnista av hopp om framtiden, vad är då poängen med att vi tar emot alla dem som korsat så många gränser för att ta sig hit? frågade vi oss.

Vi var många som argumenterade för att vi måste ha en plan för de flyktingar som såg sig som immigranter och önskade att börja ett nytt liv i Sverige. Om vi inte kan ge dem förutsättningar för att lyckas, eller ge dem tillgång till samma möjligheter som alla vi har som redan bor här, vad är då poängen med att ta emot så många människor? frågade vi oss.

Plötsligt var vi många som accepterade att Sverige stängde de gränser som vi nyss menat borde hållas öppna för alla. Rätt eller fel? Det kan inte kartan svara på.

-

Publicerad i Sydsvenskan 24/2 2016.